Om LiU faktiskt beslutar sig för att skicka in ett överklagande och du så vill, är jag säker på att finns lagfarna vänner av ordning som är villiga bistå dig i din sak utan något krav på ersättning. Du kan ju hålla oss intresserade uppdaterade om hur saker och ting utvecklar sig i denna del, för det fall att du känner för det, samt vända dig till tidigare angivna intresseorganisationer. Men, i avvaktan på det, bör följande påpekas.
Ett sådant eventuellt överklagande från LiU med stöd 4 kap. 7 § andra stycket högskolelagen ( https://lagen.nu/1992:1434#K4P7S2), om de över huvud taget faktiskt framhärdas i det, framstår som något märkligt efter att ett kvalificerat organ såsom HAN, vars ordförande enligt första stycket ska vara jurist och ha erfarenhet som domare, och med medicinsk psykiatrisk expertis, har avslagit LiU:s begäran, och spontant, i vart fall utifrån din redogörelse för händelseförloppet, något av ett spel för gallerierna och omdömeslöst att hänskjuta till domstol, med den offentlighet som det innebär för såväl dem som dig. Jag misstänker dock, som tidigare har nämnts, att de ansvariga befattningshavarna, och i förlängningen LiU såsom huvudman, efter HAN:s beslut, förmodligen på allvar börjat oroa sig för följderna av den knäpp på näsan som HAN:s beslut får anses innebära för ledningen för en läkarutbildning, som borde kunna hållas till en högre standard. Det som riskerar att bli ett stort PR-fiasko i sig, borde istället vara tillräckligt incitament för att erbjuda dig någon form av uppgörelse med ekonomisk kompensation för att inte DU ska driva saken vidare. Om vad du i övrigt har beskrivit stämmer, att en så pass ingripande åtgärd som avskiljande, som endast ska tillämpas i undantagssituationer när andra möjligheter är uttömda,[1] har tillgripts inte bara på godtyckliga grunder utan även under diskriminerande former, framstår det som tidigare nämnts befogat att påkalla en granskning. Om inte den skammen är tillräcklig, torde tanken på resultatet av en sådan granskning, och det klander och den kritik som agerandet kan tänkas föranleda från intresseorganisationer, allmänheten, JO, JK och den eventuella skadeståndsskyldighet som de har dragit på staten, och möjligtvis även straffrättsliga ansvar för tjänstefel på grund av fel och försummelse vid myndighetsutövning, ingjuta en befogad oro för alla som kan komma att hållas ansvariga. En sådan granskning torde dock, som tidigare nämnts, och som det bristande omdöme hos den som låtit meddela dig att LiU "överväger att överklaga" talar för att i vart fall någon där är medveten om, först komma att bli aktuell när väl HAN:s beslut har vunnit laga kraft. Hur länge de kan förhala det är en tidsfråga, men det kan ju påminnas igen om att JO normalt inte granskar förhållanden som ligger längre tillbaka i tiden än två år.
LiU:s eventuella överklagande, oaktat dess eventuella saklighet, ska ha kommit in till HAN inom tre veckor från dagen då beslutet meddelades (44 § andra meningen förvaltningslagen, FL https://lagen.nu/2017:900#P44S1). HAN överlämnar därefter överklagandet till förvaltningsrätten (domstolen), som är första instans bland de allmänna förvaltningsdomstolarna och som i detta fall blir Förvaltningsrätten i Stockholm (på domstolens webbplats kan du läsa mer om, eller kolla på video, om hur mål i domstolen handläggs och avgörs http://www.forvaltningsrattenistockholm.domstol.se/Navigation/Amnesnavigation/Forvaltningsratt/Sa-avgors-malet/Sa-avgors-malet/).
Lite mer konkret kan dock sägas att HAN ska, om överklagandet bedöms ha kommit in i rätt tid, skicka det vidare till domstolen inom en vecka, men normalt dröjer det inte så länge. Eftersom du har rätt till partsinsyn, kan du få besked om huruvida det har kommit in ett överklagande till HAN och, om så, få en kopia av det skickad till dig. Det kan vara bra att vänta tills någon dag efter att tidsfristen har gått ut, eftersom en handling som har inkommit en viss dag kan räknas som inkommen dagen innan enligt reglerna för hur sådant beräknas (10 § FL). Om du får ett sådant besked, kan det vara en god idé att bifoga det om du till exempel vill påkalla en granskning/prövning av JO/JK eller be någon ideell organisation, såsom tidigare nämnts, om hjälp att ta tillvara din rätt.
Om du inte känner någon stress med att få klarhet i om beslutet har överklagats av LiU (klagande), kan du vänta tills att domstolen börjar handlägga överklagandet (kallas mål i domstolen), eftersom domstolen alltid ska skicka ett sådant överklagande till dig (motparten) (10 § förvaltningsprocesslagen, FPL). Detta så att du, om du vill, kan svara på (yttra dig över) det. Det får du normalt tre veckor på dig att göra, men du kan begära längre tid om du behöver det (anstånd). Beroende på vad du svarar, kan domstolen, som sköter kommunikationen mellan parterna i målet, skicka handlingar som den ena parten skickar in till den andra parten, om domstolen anser att så krävs för att målet ska bli tillräckligt utrett och att parterna ska få ha tagit del av allt av betydelse som har tillförts målet innan det avgörs.
Om du inte vill eller anser dig ha något du vill tillföra, t.ex. för att får intrycket av att LiU bara vill förhala ett lagakraftvunnet avgörande, kan du också bara svara att du anser att överklagandet ska avslås (motsätter dig ändring av HAN:s beslut) och att du inte har något ytterligare att anföra. Förfarandet är inte så formellt i allmän förvaltningsdomstol, så om du inte anlitar någon juridiskt kunnig person för att föra din talan (ombud), så ska domstolen hjälpa dig på traven. I förvaltningsprocessen har rätten nämligen en utökad utredningsskyldighet, vilket innebär att den ska se till att frågan i målet blir tillräckligt utredd. Detta kan exempelvis ske genom frågor och påpekanden till parterna om något är oklart eller att rätten förordnar en sakkunnig (en oberoende expert som får yttra sig över underlaget, om det i ljuset av vad LiU anför i ett överklagande av någon outgrundlig anledning inte anses tillräckligt med den utredning som HAN har säkerställt; detta följer av den s.k. officialprincipen i 8 § FPL). Om något i det du ändå väljer att skriva framstår som oklart för domstolen så ska domstolen be dig förtydliga dig (antingen genom att ringa eller skriva till dig). Tänk på vad du skriver till domstolen, eftersom otillbörliga uttalande (påhopp m.m.) kan föranleda penningböter som straff enligt 38 § FPL (https://lagen.nu/1971:291#P38S1) (vilket dock inte innebär att du ska vara rädd för att beskriva den kränkning och de omständigheter du anser relevanta för domstolen, som normalt har en hög toleransnivå för sådant, särskilt i förhållande till enskilda som anser sig ha blivit utsatta för allvarliga kränkningar, särskilt när underinstansen har gått på den enskildes linje och myndigheten framhärdar).
Huvudregeln i förvaltningsdomstol är att förfarandet är skriftligt, men du kan, om du så vill, också begära muntlig förhandling (9 § FPL), även om du bör ha i beaktande att det göra att det kan dra ut på tiden. Om du vill veta lite mer i allmänhet om detta kan du läsa mer här (http://www.forvaltningsrattenistockholm.domstol.se/Navigation/Amnesnavigation/Forvaltningsratt/Sa-avgors-malet/Sa-avgors-malet/Muntlig-forhandling/).
En muntlig förhandling kostar en del för staten, men ingenting för dig (utöver den tid och eventuella reskostnader). Med hänsyn till målets karaktär och Europadomstolens praxis avseende rätten till rättvis rättegång (artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, EKMR), är utrymmet försvinnande litet för domstolen att neka dig muntlig förhandling om domstolen bifaller överklagandet (dvs. ett avgörande i saken, dvs. avskiljandet, som går dig emot), särskilt i ljuset att avskiljande har en brottmålsliknande karaktär (som befäst genom att det i förordningen (2007:989) om avskiljande av studenter från högskoleutbildning, som som gäller ärendet handläggning i HAN, i 17 § stadgas att omröstningsreglerna i 29 kap. rättegångsbalken som gäller för brottmål ska tillämpas, med undantaget att Ordföranden dock ska säga sin mening först, https://lagen.nu/2007:989#P17S1).
Om du t.ex. bara yrkar att överklagandet ska avslås och begär muntlig förhandling, men inte anför något, kan det dock bli så att domstolen anser det obehövligt med förhandling, på grund av att domstolen håller med dig och HAN. För det finns ju ingen anledning att då hålla någon förhandling när domstolen anser att målet redan utifrån befintligt underlag framstår som tillräckligt väl utrett och har för avsikt att avslå överklagandet. Detta eftersom domstolen dömer som du har begärt i själva saken. Det blir då samtidigt inget tillfälle till ytterligare yttrande från LiU och därmed förenlig tidsutdräkt, eftersom inget nytt har har tillfört målet av dig.
Om å andra sida du yrkar på muntlig förhandlingen, men domstolen nekar dig det, t.ex. för att domstolen överväger att bifalla överklagandet eller tycker att du åtminstone först borde yttra dig på något sätt skriftligen, ska domstolen meddela ett sådant beslut skriftligen som ska skickas till dig, där det ska anges inom vilken tid du senast ska yttra dig skriftligen om du vill tillägga något. Ett sådant beslut kan du klaga på, men först i samband med att du överklagar ett slutligt beslut från domstolen att bifalla överklagandet (dvs. ett beslut i sa ken, alltså avskiljandet, som går dig emot).
Om det blir muntlig förhandling, antingen för att du eller LiU yrkar på det, så går en sådan förhandling i praktiken till så att du och LiU kallas till domstolen ett visst datum, tillsammans med eventuella vittnen som ni har begärt (yrkat) att domstolen ska höra. Du kan till förhandlingen också ta med dig någon som du vill ha med dig som stöd eller någon som du vill ska föra din talan (ombud). Du kan få ersättning för de kostnader som du har haft för resan (men du måste be om det särskilt, vilket du gör i slutet av förhandlingen, eller genom att kontakta domstolen innan, om du t.ex. inte har råd att köpa en tågbiljett). Det är dock inte helt vanligt att sådan ersättning begärs eller fås, men det värsta som kan ske är att domstolen säger nej (vilket i sammanhanget framstår som osannolikt, med tanke på vad saken gäller för din del och att det är staten som, genom LiU:s agerande, som har orsakat processen i domstolen genom att överklaga HAN:s beslut). Vittnen som du har åberopat kan utöver reseersättning få ersättning för eventuella kostnader för uppehälle och förlorad arbetsinkomst (dessa ska särskilt tillfrågas om detta av rättens ordförande efter att de har hörts). Det är i allmänhet en god idé att skicka in handlingar som du åberopar och yrkanden (begäran) om vittnesförhör i god tid innan till domstolen. Om du vill att ett vittne ska höras, så kan du, efter att du har pratat med dem, skicka med dennes kontaktuppgifter, och ange vilka de är och vad du vill att de ska höras om samt en ungefärlig tid för hur lång tid det kommer att ta, så att domstolen kan kalla dem till förhandlingen och planera längden på förhandlingen. Du kan också begära att domstolen ska kalla vittnen som egentligen inte vill höras, som kan kallas vid äventyr om vite (dvs. måste betala om de inte kommer), för att under sanningsplikt och vittnesed svara på rättens frågor (huruvida domstolen tillåter detta beror lite på vad det skulle tillföra utredningen i målet, så förklara i så fall varför det är viktigt att vittnet hörs). Om dock du, i egenskap av den svagare parten, i nära anslutning till förhandlingen, kommer på att du skulle vilja lämna in handlingar eller höra något eget "vänligt" vittne, så går det som oftast för sig att bara ta med sig dem och/eller den till förhandlingen. Det räcker då att du tar med dem in i salen och berättar det för rätten i början av förhandlingen, om inte domstolen självmant frågar vilka de är. Om LiU gör så kommer de dock att få kritik av domstolen, eftersom det ankommer på en myndighet att vara bättre förberedd än så.
Med hänsyn till målets beskaffenhet, så kommer en muntlig förhandlingen förmodligen hållas bakom stängda dörrar. Det innebär att allmänheten inte får tillträde till förhandlingen. Det innebär också att vad som sägs vid förhandlingen, och de handlingar i målet som läggs fram vid förhandlingen genom att åberopas av endera part, inte blir offentliga (utöver de uppgifter som tas in i domstolens dom, så länge domstolens beslutar om det i domen, vilket alltså är normalt i mål med uppgifter av den karaktär som är aktuella i ditt fall). Med detta menas att uppgifterna om dig, som framgår av handlingarna i målet, behåller sin sekretess, något som alltså gäller till _förmån_ för dig, men inte mot dig (du får berätta fritt för vem du vill om uppgifter gällande dig och vad som har förekommit såväl hos LiU, i HAN och i domstolen, men myndigheten eller någon annan får inte göra det utan att du själv först har gjort det).
Efter att förhandlingen har ropats på i högtalarna och ni kommit in i salen, kommer rätten att presentera sig och kontrollera att alla som har kallats är där. Rätten kommer förmodligen att bestå av en ordinarie domare (rådman), som är ordförande, och tre nämndemän (lekmannadomare), som dömer tillsammans. Rätten bistås av en protokollförare (en föredragande jurist eller en förvaltningsrättsnotarie), som är den som är mest inläst på målet, och som förmodligen är den som du kommer att ha kontakt med inför förhandlingen om det är något som du undrar. Hela rätten ska dock ha läst allt det skriftliga materialet innan förhandlingen, så det behöver inte läsas upp (till skillnad från vad som gäller i allmän domstol, som styrs av den s.k. muntlighetsprincipen).
Eftersom det är LiU som har klagat kommer de att få börja och berätta vad de yrkar (begär), dvs. att HAN:s beslut ska ändras och ange grunderna för det (dvs. kort om varför de nu tycker som de gör). Du får sen möjlighet att avge din inställning, dvs. att överklagandet ska avslås. Därefter får de utveckla sin talan (lägga ut texten, men inte upprepa vad som står i handlingarna, då ska ordförande säga till) och sen får du svara på det (ordförande ska ha större överseende med brister i dessa delar i förhållande till dig, såsom enskild och därmed svagare part. Det går alldeles utmärkt för sig att läsa innantill om du känner att du behöver skriva ned vad du vill ha sagt innan. Du får självfallet också ta med dig t.ex. en bärbar dator om du så vill, t.ex. om du vill visa upp bilder eller video för rätten. Utrustning för det finns på plats, det enda du behöver ta med dig är din dator). Därefter hörs eventuella vittnen, som går till så att den som har begärt att vittnet ska höras först ställer frågor till vittnet, varefter motparten får ställa frågor (motförhör), sen (kort) den som begärt att vittnet ska höras igen, och slutligen eventuella frågor från rätten. Därefter får ni möjlighet att ställa frågor till varandra och sist ställer ordförande eventuella frågor som rätten har till någon av er. Sen är det dags för er att slutföra er talan, först LiU och sen du. Därefter berättar ordförande när dom kommer att meddelas, normalt inom ett par veckor. Sen får parterna lämna lokalen och rätten håller då sin överläggning och beslutar om hur de ska döma i målet. Normalt brukar protokollföraren, som i domen sedan anges som föredragande, först få redogöra för vad som har framkommit och för hur denne menar att domstolen borde döma (votera). Därefter säger ordförande sin mening, och sen får nämndemännen i tur och ordning avge sin inställning. Med hänsyn till avskiljandets brottmålsliknande karaktär räcker det med att två av rättens fyra ledamöter instämmer i HAN:s bedömning för att du ska vinna målet enligt tidigare nämnda omröstningregler (i mål som har karaktär av tvistemål vinner ordförande om denne får med sig en av nämndemännen). Normalt brukar dock sådan omröstning inte krävas, utan rättens ledamöter brukar som oftas kunna enas, särskilt när saken redan prövats en gång av en kompetent nämnd (detta framgår annars i slutet av den slutliga domen, där eventuella skiljaktiga meningar ska antecknas).
När domen sedan meddelas, oavsett utgång, kommer den att skickas till dig och LiU. Du har därefter tre veckor på dig att överklaga från det att du tog del av domen, för det fall att den skulle ha gått dig emot. Om domen går LiU emot, vilket framstår som mer troligt, får LiU på nytt får tre veckor på sig att överklaga, men alltså från det datum som domen meddelas. Överklagandet prövas av kammarrätten (Där krävs det dock prövningstillstånd enligt någon av de fyra s.k. dispensgrunderna i 34 a § andra stycket FPL, dvs. ändrings-, gransknings- eller prejudikats- eller extraordinär dispens, https://lagen.nu/1971:291#P34aS2). Att kammarrätten skulle släppa upp ett överklagande från LiU framstår inte som särskilt troligt, av tidigare anförda skäl. Ett sådant beslut av kammarrätten, om att neka prövningstillstånd, kan därefter visserligen överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen, men utsikterna att vinna framgå med en sådan talan får sammantaget betecknas som än sämre. Därefter är saken slutligen avgjord och någon ytterligare förhalning är inte möjlig och det borde väl då, om inte tidigare, finns anledning till att återvända till nämnda tidigare kommentarer om ansvarsutkrävande och för någon slags upprättelse.
[1] Som bekant motsvarar reglerna om avskiljande i 4 kap. 6 § högskolelagen i huvudsak vad som gällde enligt 10 a § högskolelagen (1977:218). I förarbetena anfördes bl.a. att när det gäller behovet av sådana regler, ligger det i sakens natur att man i första hand försöker komma tillrätta med problemen genom studierådgivning, varigenom man försöker förmå de aktuella personerna att frivilligt lämna eller i vart fall göra uppehåll i sin utbildning. prop. 1986/87:100 bilaga 10 s. 203, tillgängligt här https://data.riksdagen.se/fil/7D9F9B6F-974F-45B1-B709-4D26673678AE [s. 1473 i pdf-dokumentet]). När det gällde förutsättningar för avskiljande, underströks vidare vikten av att en sådan prövning även utgör ett skydd för den studerande som kan komma ifråga för en sådan åtgärd, och att största vikt måste fästas vid den enskilde studerandes rättssäkerhet. I anslutning därtill anfördes att uttrycket "påtaglig risk" bäst anger den risknivå som får anses krävas och erinrades om att uttrycket även förekommer vid riskbedömningar på det straffrättsliga området. Vidare angavs att riskbedömningen så långt det är möljligt ska ske utifrån objektiva grunder, men att det är uppenbart att det ofta kommer att bli fråga om mycket svåra överväganden. Det var alltså bl.a. mot denna bakgrund som de uppställdes högt ställda krav på det organ (dvs. HAN) som har att svara för denna prövning. (a. prop. s. 205). Därvid betonades vikten av HAN:s kvalificerad sammansättning, med en ordförande med längre tids domarerfarenhet, psykiatrisk expertis, i en för landet gemnsam central nämnd, och, med Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd som förebild helt fristående ställning i förhållande till såväl sjukvårdshuvudmännen som högskolan (a. prop. s. 207). I sammanhanget kan nämnas att uttrycket "påtaglig risk" numera, genom välutvecklad praxis kring formerna för bedömningen avseende risknivån som krävs för ett omhändertagande med stöd av 2 och 3 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, också är en skyddslagstiftning. På tidigare anfört ställe i förarbetena anfördes vidare att utöver detta s.k. farlighetskriteriet , bör det uppställas ytterligare ett kriterium för att en studerande ska kunna bli föremål för avskiljande och att det är angeläget att det därigenom så entydigt som möjligt görs en begränsning av de grupper av studerande som över huvud taget ska kunna komma ifråga. Vidare konstaterades, med avseende på ett av de kriterium som i förslagen hade lyfts fram (psykiskt störda personer), som alltså motsvarar den nu gällande lydelsen i 4 kap. 6 § första stycket 1 högskolelagen (lider av psykisk störning), framgår vidare att förslaget hade fått starkt stöd i remissinstanserna, men att någon närmare definition av begreppet inte hade lämnats. En definition ansågs emellertid nödvändig, eftersom begreppet inte förekom i då gällande lagstiftning och vid tidpunkten inte heller "ännu torde ha en tillräckligt väl definierad medicinsk betydelse". Den knöts därför till 1 § lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, (som använde begreppen pyskisk sjukdom och psykisk abnormitet), som genom dessas införlivande i lag fick anses vedertagna, där ledningen för tolkningen vidare ansågs kunna hämtas från "förarbetena och en lång tids praxis" (a. prop. s. 205). Det kan i det nu aktuella fallet i det sammanhanget noteras att i motsvarande bestämmelse för pskyatrisk tvångsvård, 3 § första stycket lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, används istället begreppet att patient lider av en _allvarlig_ psykisk störning, samt därtill ytterligare angivna kriterium, som en förutsättning för att en patient ska beredas tvångsvård. Det kan även noteras att det i tredje stycket anges att sådan vård inte får ges om patientens psykiska störning utgör enbart en utvecklingsstörning och att att det även ska beaktas om patienten till följd av sin psykiska störning är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa (fjärde stycket). Det framstår därmed som att ledning fortfarande torde kunna hämtas från den praxis som har utbildats på dessa områden, i vart fall när det får anses vara till förmån för den enskilde, särskilt med hänsyn till tidigare nämnda rättsäkerhetsskäl och att avskiljandets brottmålsliknande karaktär kommer till uttryck bl.a. genom att valet av att tillämpa omröstningreglerna för brottmål i 29 kap. rättegångsbalken vid HAN:s prövning.