Svar: Hej
Tack för ditt meddelande.
Det är ganska tungt. Det går inte en timme utan att jag plågas av minnesbilder från hösten och vintern: utanförskapet, det kalla bemötandet från läkarprogrammets ledning, alla ogrundade påståenden, fördomar och alla lögner, rektorns agerande. Det känns inte rätt att universitetet kommer undan med det här utan påföljder, nu när både DO och polisen lagt ned ärendena.
Att straffa en person i djup kris bara för att hon ropar på hjälp är ett övergrepp som kan ge men för livet (eller abrupt avsluta det). Det blir än värre om personen i fråga aldrig riktigt fått en chans att passa in i samhället, på grund av en funktionsnedsättning som samhället inte var berett på.
Någon gång skulle jag vilja träffa rektor Helen Dannetun, se henne i ögonen och fråga varför hon tycker att jag är psykiskt störd och allt annat hon skrev om mig. Hon har aldrig ens träffat mig (även om vi gick förbi varandra på Lars begravning).
Andreas Rejbrand