Välkommen
Jag heter Andreas Rejbrand, är född 1987 och bor i Linköping.
Mitt viktigaste jobb i livet är att arbeta för att alla människor (och andra djur) i min omgivning mår så bra som möjligt. Detta gäller inte bara familjemedlemmar och personer jag sedan länge känner väl, utan också främlingar jag nyss träffat. Varje människa har nämligen ett ansvar att se sina medmänniskor, och se vilka som behöver hjälp. Vidare måste man också vara beredd att själv ge den hjälp som behövs. För mig spelar det ingen roll vad en människa gjort tidigare i sitt liv, vilka ”brott” hon begått. Oavsett vad hennes historik innehåller, har hon precis samma rätt till ett lyckligt liv i dag och i morgon som alla andra människor. Alla förtjänar oändligt många chanser. Det kommer aldrig någon tidpunkt när det ”gått för långt” och personen ”måste” straffas eller lämnas åt slumpen. Det är aldrig för sent att förlåta och att ge en ny chans. Allt detta är, förstås, fullkomligt självklart, men det känns alldeles för ofta som om vi svenskar helt och hållet glömt bort det.
Under högstadiet började jag skriva uppsatser om etik. Detta gjorde jag inte för att jag tyckte det var roligt, utan för att jag blev så fruktansvärt ledsen och upprörd när jag såg hur människor tenderade att nonchalera lidande hos andra människor (i synnerhet främlingar) och (ännu oftare) andra djur. Sedan dess har jag regelbundet skrivit om etik, trots att jag hatar att göra det. Jag önskar att det kommer en dag då jag inte längre känner något behov av att skriva om sådant.
Jag har lidit av mental ohälsa i nästan hela mitt liv. Problemen började när jag började i förskolan. Jag märkte då mycket tydligt att jag var annorlunda jämfört med mina jämnåriga klasskamrater. Jag har alltid haft extremt svårt att skaffa vänner bland jämnåriga, vilket lett till ett stort utanförskap och ett stort trauma för mig, som jag än i dag måste lägga mycket energi på att hantera. Varje dag. Vid sjutton års ålder fick jag diagnosen Aspergers syndrom.
Jag hyser en stark önskan om att få prata om att det finns personer som har oturen att födas med en genotyp i stil med min. Som det är i dag bemöts vi mest av oförståelse och fördomar av samhället (inte minst av läkare).
Trots den mentala ohälsan har jag dock fått en tämligen ordentlig utbildning, inklusive tio år på universitetsnivå. Först läste jag matematik och fysik vid Linköpings universitet, och efter fem år erhöll jag en masterexamen i fysik. Jag insåg emellertid att det var matematiken jag brann för, närmare bestämt matematikundervisning på högskolenivå. Under sju år arbetade jag som lärare vid Matematiska institutionen på universitetet, och det var mitt absoluta drömjobb. För första gången i mitt liv kände jag att jag passade in, att jag hade hittat en roll jag trivdes i, och som jag fick mycket uppskattning i. Jag älskade varje aspekt av undervisningen, såg till att jag var tillgänglig för mina studenter nästan hela dygnet och på fritiden skrev jag artiklar, kompendier och andra läromedel i matematik. Just det skapandet var det roligaste jag visste! Av byråkratiska skäl fick jag dessvärre inte fortsätta arbeta som lärare, utan fick en tjänst som doktorand. Detta medförde att min huvudsakliga sysselsättning blev forskning, vilket jag inte alls trivdes med (jag fick inte ens välja ämnet själv). Universitetet tog heller inte min mentala ohälsa och funktionsnedsättning på tillräckligt stort allvar, så till slut bröt jag ihop och var tvungen att säga upp mig. Sista året jag undervisade vann jag i alla fall civilingenjörsstudenternas lärarpris, vilket jag blev väldigt glad för.
Mina största intressen är, föga förvånande, matematik och naturvetenskap. Utöver fysiken och matematiken har jag ett stort intresse för kemi, i synnerhet organisk kemi och biokemi, och allt som bygger på detta, men framför allt cellbiologi och människans fysiologi. Jag har läst de två första åren på läkarprogrammet i Linköping, och uppskattade de grundvetenskapliga delarna av de studierna. Jag trivdes också väldigt bra i rollen som läkare, och fick väldigt mycket beröm för mitt patientbemötande. Bortsett från detta var emellertid dessa två år en mörk tid i mitt liv, bland annat eftersom jag befann mig i en djup identitetskris sedan jag slutat som matematiklärare (det jobbet betydde allt för mig), kände mig väldigt utanför i klassen och visste att alla mina pengar skulle ta slut långt innan jag fick min läkarexamen. Till slut drabbades jag en mycket svår depression och tvingades bort av universitetet under obehagliga former. Det sägs om läkare att de ”alltid skall trösta, ofta lindra och ibland bota”. I mitt fall blev jag dock inte tröstad, utan bemött med iskall kyla och stort förakt av läkarprogrammets ledning och universitets rektor. Deras agerande har gett mig men för livet.
Programmering har jag sysslat med sedan tidiga tonåren, och jag har i dag nästan tjugo års erfarenhet av Win32-utveckling i Delphi. Jag har kanske främst använt programmeringen till att utforska matematiken (bland annat genom min matematikmjukvara AlgoSim) och skapa matematisk konst, även om jag också tillverkat en texteditor, ett bokkatalogiseringsprogram och lite annat smått och gott. På IT-fronten är jag dessutom intresserad av design av semantiskt rika hypertextdokument, typografi och effektiv användning av ordbehandlingsprogram.
Utanför det tekniska och naturvetenskapliga området har jag alltid varit väldigt engagerad i språkvård, framför allt det skrivna svenska (och engelska) språket. Jag har många gånger försökt att sprida kunskap om våra fasta skrivregler, bland annat genom min artikel om språkvård och kampanjen semikolon.info.
Jag älskar alla djur, böcker med vacker typografi, fängslande filmer och ljuv musik. Och de senare kulturyttringarna kan jag påverkas väldigt starkt av. Till exempel såg jag Titanic senaste gången för tio år sedan. Efter filmen vaknade jag mitt i natten, och kände en förtvivlad sorgsenhet. Det var som att all lycka och glädje i världen sjönk med Titanic, och allt som återstod i min värld var tomhet. Jag har länge misstänkt att jag är någon sorts estet i en teknologs kläder.
På min webbplats kan du bland annat läsa mer om mig och min livsfilosofi, läsa artiklar om matematik och språk, ladda ned datorprogram och titta på bilder.
Andreas Rejbrand
den 28 oktober 2017