För länge sedan, när jag var barn, hade jag en fantasi:

Om någon människa mådde dåligt eller hade ett stort problem i sitt liv, så samlades den människan och alla personer som känner henne i en (tillräckligt stor) sal. De satte sig i en stor cirkel på stolar riktade mot cirkelns medelpunkt, så att alla kunde se alla. Sedan tog man upp problemet, och började fundera på och diskutera hur det skulle kunna lösas. Så träffades man en eller två gånger per vecka, ända tills problemet var löst, och människan kunde bli lycklig igen. Medmänniskorna gav inte upp förrän dess.

Så fungerar emellertid inte världen. I verkligheten är en människas problem inte hennes medmänniskors problem. Folk i hennes närhet väljer att inte engagera sig i problemet, utan förblir passiva åskådare medan decennierna passerar, tills människan dör eller problemet försvinner av sig självt, vad som nu inträffar först.

Allt var bara en barnslig fantasi.