Flag of the United Kingdom
Andreas Rejbrands webbplats

Biografi

Andreas Rejbrand, 2004; Klicka för fler bilder.

Jag föddes i Linköping den 26 december 1987. Året därpå flyttade emellertid mina föräldrar och jag till Katrineholm, och det var i den staden jag växte upp.

Jag var i princip ett helt normalt och lyckligt barn tills jag började i förskolan och dagligen fick vistas med jämnåriga barn. Jag märkte då att jag var annorlunda jämfört med mina jämnåriga, och hamnade direkt utanför. Jag tänkte på ett annat sätt, hade andra intressen och en annan begåvningsprofil. Interaktionen med de jämnåriga var besvärlig. Det som framför allt plågade mig var att jag redan då längtade något enormt efter en flickvän, eller åtminstone kvinnliga vänner. Manliga vänner kände jag inget behov alls av.

Under hela för-, grund- och gymnasieskoletiden fanns denna stora känsla av utanförskap, och jag kom mycket sällan in i någon social gemenskap. Vänner hade jag ytterst få av, och under mellanstadiet var jag mobbad. Hela tiden var det dessutom någon kvinnlig klasskamrat jag var ”förälskad” i, men jag hade inte på långa, långa vägar några möjligheter att etablera någon relation med henne. I stället fick jag passivt se på medan mina jämnåriga fick allt närmare relationer till personer av det motsatta könet: kramar, pussar och kanske ännu mer. Mot slutet av högstadiet och under gymnasiet kändes det helt ofattbart att jag det fanns personer i min ålder (och yngre) som redan börjat med sexuella relationer. Det kändes extremt skrämmande, orättvist och overkligt. Till slut hade jag till och med svårt att vistas utomhus, på bussar och på tåg, och att se på tv och läsa tidningar, för hela tiden såg jag unga par tillsammans, eller hörde talas om sådana, och om hur ”fritt” unga har sex med varandra.

Det går inte att förklara hur detta utanförskap känns för en person som själv aldrig upplevt det. Men det handlar om ett extremt lidande som sätter stora spår för resten av livet.

Under högstadietiden mådde jag väldigt dåligt. Jag hade nästan varje dag svåra buksmärtor på morgonen, och satt och kallsvettades under första lektionen. När jag gick hem på eftermiddagen hade jag nästan alltid huvudvärk, och hela tiden var jag ledsen för att jag kände mig ensam och utanför.

Mot slutet av gymnasietiden drabbades jag av en svår depression. Det kändes som om livet inte kunde fortsätta: det var game over för mig. Det själsliga lidandet i en svår depression är också något som måste upplevas för att kunna förstås: det kan möjligen jämföras med en extremt svår fysisk smärta som aldrig går över. Jag blev inlagd flera månader på sjukhus, sluten och öppen psykiatrisk vård, och påbörjade medicinering med escitalopramoxalat. Jag fick också diagnosen Aspergers syndrom.

Min 18-årsdag firade jag inlåst på sjukhuset. Det blev förstås inget ”firande”, annat än att min favoritsjuksköterska Claudia vid frukosten påpekade att jag fyllde år.

Min barndom var emellertid inte enbart mörk. Under lågstadiet fick jag min första kontakt med datorvärlden, sedan skolan gjort en IT-satsning och köpt in datorer till samtliga klassrum. Jag lärde mig att arbeta i användargränssnitten i den tidens operativsystem, Windows 3.11. År 1996 fick jag också en egen dator hemma att utvecklas med; jag erhöll snabbt stora kunskaper inom Windows, Office, Internet och programmering, eftersom jag nästan hela dagarna satt framför datorn. 1997 utvecklade jag första versionen av min webbplats, som då till största delen handlade om en lagun på andra sidan sjön vid vår sommarstuga. Jag fotograferade från kanoten och skannade in bilderna.

Jag har programmerat på Win32-plattformen sedan 1999, och skapat program som både recenserats i tidningen Datormagazin och vunnit pris deras programmeringstävling.

Under högstadiet började jag intressera mig för etik och moral. Jag blev helt enkelt så fruktansvärt upprörd över den nonchalans som många människor visade inför andra människors och djurs lidande, att jag var tvungen att skriva artiklar om detta, om inte annat för att själv få ventilera. Jag skrev i princip en ny etikuppsats om året, och den senaste versionen från 2006 står jag för än i dag.

Jag gick ut högstadiet med högsta betyg i alla teoretiska ämnen, och gymnasiet med högsta betyg i samtliga ämnen förutom Idrott och hälsa. Se betygstabell från gymnasiet. Mot slutet av gymnasiet utvecklade jag en numerisk matematikprogramvara, Algosim, som jag själv kom att använda varje dag tills dess efterföljare, AlgoSim II, blev klar flera år senare. Jag utvecklade också ett stort engagemang för språkvård (det skrivna svenska språket) och (digital) typografi. Sista året på gymnasiet föreläste jag t.ex. om effektiv användning av Microsoft Word. (Flera år senare skrev jag en lång artikel i ämnet.)


Andreas Rejbrand, 2013; Klicka för fler bilder.

Hösten 2006 började jag läsa matematik och fysik vid Linköpings universitet, och jag erhöll högsta betyg i de flesta kurser jag läste. Se betygstabell. 2008 började jag också arbeta 50 % som lärare i matematik vid Matematiska institutionen på universitetet. Det blev en riktig fullträff! För första gången i mitt liv kände jag att jag passade in, och hade hittat en roll som jag verkligen trivdes i. Jag kände mig väldigt trygg och lycklig i rollen som lärare, och jag älskade den matematik som jag undervisade i. Det var verkligen mitt drömjobb. Jag såg till att alltid vara tillgänglig för mina studenter, även på kvällar och helger, och hade som mål att besvara alla frågor jag fick via e-post inom en timme med en flersidig PDF-artikel med fina och tydliga bilder (som jag gjorde i AlgoSim). Jag älskade att skriva artiklar och producera läromedel i matematik.

Jag fick mycket uppskattning av studenterna. När jag hade haft en och samma klass i ett drygt år brukade jag få blommor, tårtor och tavlor. Sista året vann jag civilingenjörernas lärarpris med motiveringen ”För att alltid finnas tillgänglig till att besvara studenternas frågor med tålamod, glädje och dedikation samt att genom en stor repertoar av alternativa förklaringsmodeller lyckas förmedla det vackra och intressanta i matematiken och ta undervisningen till nya nivåer.” Vid några tillfällen hände det att jag efter en lektion pratade med några av de kvarvarande studenterna som då berättade att jag var den bästa lärare de haft. Vid de tillfällena hade jag svårt att hålla tårarna borta. Se information om de kurser jag undervisat i.

Jag erhöll en master of science-examen vintern 2011/2012. Då var jag dessutom tvungen att sluta arbeta som lärare, eftersom det fanns en regel som sade att man inte fick inneha den tjänsten mer än sex terminer. Jag blev då tvungen att hitta alternativ, och sökte en tjänst som doktorand vid institutionen. Denna tjänst innebar 20 % undervisning (som jag älskade), 40 % egna matematikkurser på forskarnivå (som jag uppskattade) och 40 % forskning i ett ämne jag inte ens fick välja själv.

Jag ”råkade” börja med undervisningen och de egna kurserna, och när jag var klar med dessa två moment och bara hade forskningen kvar befann jag mig i ganska dåligt skick. Den ensamhetsproblematik jag haft hela livet fanns så klart där, och jag började också uppleva utbrändhetsliknande symtom när jag skulle ta tag i forskningen. Dessutom var jag väldigt ledsen för att jag inte fick ett eget arbetsrum på institutionen, som alla andra lärare hade. Regeln var den att doktorander skulle dela rum de första två åren eller så, och sedan fick egna rum. Men jag identifierade mig inte med mina jämnåriga doktorander, utan med lektorerna och adjunkterna, och då blev min rumssituation en katalysator för de mindervärdeskomplex jag hela livet brottats med. Eftersom det stod flera rum tomma på institutionen, tyckte jag att jag kunde få ett av dem. Jag tog upp ärendet med den administrativa chefen, som jag inte upplevde tog min ohälsa (eller min funktionsnedsättning) på allvar. Efter mötet med henne bröt jag ihop, och några månader senare var jag tvungen att säga upp mig eftersom jag inte orkade arbeta med forskningen längre. Jag stod helt enkelt inte ut.

Jag bad studierektorn om att få en tjänst som lärare på institutionen – mitt absoluta drömjobb. Jag sade att jag kunde jobba 150 % för 80 % av en heltidslön (och det hade för mig känts som betald semester, med ruskigt hög lön), men han gick inte med på det. Så jag var tvungen att lämna institutionen.

Jag hade absolut ingen aning om vad jag skulle ta mig till, för utan inkomst skulle jag snart inte kunna betala hyran. I desperation råkade jag söka till läkarprogrammet vid Linköpings universitet, och jag blev antagen och började där våren 2015.


Första dagen på läkarprogrammet var en av de värsta dagarna i mitt liv, och återstoden av första terminen var inte mycket bättre. För det första var jag medveten om att jag inte skulle ha råd att vara student i fem och ett halvt år till: pengarna skulle ta slut inom ett par–tre år, och jag visste att jag då inte skulle orka göra något åt saken på grund av den mentala ohälsan. Vidare befann jag mig i en djup identitetskris efter att ha fått sluta som lärare. Det jobbet, och i synnerhet rollen som lärare och den identitet som det gav mig, betydde allt för mig. Nu var jag i stället själv student. Jag hade förlorat allt som betydde något för mig, och allt som jag var bra på. Slutligen var jag nu student i en klass full av ungdomar, och jag hamnade naturligtvis direkt utanför i klassen, inte minst på grund av det tillstånd jag befann mig i under första terminen.

Inför terminsstart första terminen fyllde jag i ett formulär från universitetet där jag fick berätta lite om mig. Jag skrev att jag mådde mycket dåligt, och hade hoppats få hjälp. Men jag fick ingen reaktion alls från universitetets sida.

Det var emellertid inte på ren måfå jag valde just läkarprogrammet. Jag har alltid älskat all naturvetenskap, inklusive kemin och i synnerhet den organiska kemin och biokemin och allt som bygger på detta, framför allt cellbiologi och människans fysiologi, ämnen som jag läst på fritiden under tiden på Matematiska institutionen.

Tyvärr gjorde mina förkunskaper mig bara illa: jag tyckte att tempot under de första två åren på läkarprogrammet var för lågt, och kraven på studenternas grundvetenskapliga förståelse alldeles för lågt ställda. Undervisningens kvalitet var också högst varierad, och ofta undermålig. Även om detta inte drabbade mig eftersom jag redan var förtrogen med materialet, så störde jag mig väldigt mycket på det, när jag förstod att mina klasskamrater inte skulle lära sig allt som jag tyckte att de borde lära sig. Detta var väldigt frustrerande för mig, och med tanke på den kris jag befann mig i klarade jag inte att hantera det.

Jag uppskattade dock den medicinska vetenskapen som sådan, och var tacksam för de laborativa momenten jag fick delta i, i synnerhet mikroskopering, dissektioner och obduktioner, som naturligtvis är oersättliga moment i en medicinsk utbildning. Jag trivdes också väldigt bra i rollen som läkare, precis som jag tidigare hade trivts i rollen som lärare. Jag må vara helt oförmögen att skaffa vänner bland jämnåriga under informella och avslappnade former, men i ansvarsfulla ledarroller där fokus ligger på att efter bästa förmåga hjälpa andra människor, där känns allt helt plötsligt helt naturligt för mig. Jag fick också mycket beröm för patientbemötandet under det två första åren, både av klasskamrater och av handledare. Min grundidé i patientmötet var att helt utan fördomar och förutfattade meningar och med ett genuint intresse för patienten göra allt för att möta henne på ett ovillkorligen empatiskt sätt och hjälpa henne efter bästa förmåga. Inga andra ”regler” behövs, enligt mig. En student i gruppen lär ha sagt att hon tyckte att jag var ”bäst” i gruppen, och på mitt sista patientmöte fick jag ett väldigt fint betyg av en annan klasskamrat, en tidigare sjuksköterska, som sade att mitt senaste patientsamtal var det första som kändes ”äkta” (och inte som ett övningssamtal).

De lyckligaste minnena jag har från tiden på läkarprogrammet är från de ytterst få tillfällen då jag kände mig accepterad av klasskamraterna. En gång fick jag gå med en manlig och en kvinnlig klasskamrat till en livsmedelsbutik för att köpa kaffebröd, en annan gång satte sig en kvinnlig klasskamrat på en stol bredvid mig inför en laboration och började prata med mig, och en gång visade en kvinnlig klasskamrat mig en ”anomali” i hennes knäfunktion. Vid dessa tillfällen kände jag mig normal och accepterad, som om jag var en av dem.


Under termin fyra drabbades jag återigen av en djup depression. Dels förstod jag att pengarna snart skulle ta slut, och att jag riskerade att hamna på gatan, dels kände jag mig mycket ledsen över att jag var utanför i klassen. Varje dag såg jag hur klasskamraterna hade roligt tillsammans, pratade och skojade med varandra, och tog på varandra: kramar och annan beröring. Själv stod jag utanför allt det. De flesta i klassen sade inte ens ”hej” till mig när vi fick förbi varandra i korridoren. Om inte annat hade jag behövt vänner som stöd för att klara av den ekonomiska krisen.

Vidare var jag vid den tiden vittne till en mycket tragisk släktkonflikt, där ett par personer i min närhet var väldigt kalla mot en tredje person, som till synes var extremt förtvivlad, ensam och utsatt. Att se detta gjorde otroligt ont att se, och alla mina försök att förändra situationen misslyckades. Det här tärde väldigt mycket på mig.

Dessutom var temat på läkarprogrammet för tillfället sexuellt överförbara sjukdomar, och föreläsarna pratade om hur fritt unga människor hade sex med varandra. I korridoren satt en affisch med texten ”Ligga i kväll?” som propagerade för säkert sex bland studenterna, och en kvinnlig klasskamrat delade ut kondomer på en föreläsning.

Allt detta var större påfrestningar än vad jag klarade av just då, så jag bröt ihop och föll ned i en djup depression av samma kaliber som under sista året på gymnasiet.

När jag berättade för mina klasskamrater att jag inte ville leva längre var det tre kvinnliga klasskamrater som kom till mig en kväll, och jag fick faktiskt varsin kram av dem. Sedan fick jag vara lite med dem de kommande två veckorna, och när jag var med dem fick jag också kontakt med andra i klassen. Jag fick faktiskt ganska många kramar under dessa två veckor. Tyvärr markerade de tre klasskamraterna ganska tydligt att de ville begränsa sin tid med mig. Till slut författade de ett förvånansvärt hårt brev i vilket de skrev att de inte orkade ha någon kontakt med mig utanför ”skoltid” i någon form (det tog för mycket energi, skrev de). Jag blev fruktansvärt ledsen eftersom deras vänskap just då betydde precis allt för mig, men jag respekterade det. När jag förlorade kontakten med dessa tre förlorade jag också kontakten med de andra i klassen, och jag blev helt ensam igen och fick inte några kramar av någon.

Efter några veckor kände jag att jag inte orkade leva ensam längre, och då skrev jag ett brev till 22 av mina klasskamrater (samtliga kvinnor) och förklarade att jag kände mig utanför och ensam och bad om att få en kram av någon av dem. Faktiskt hade vid det tillfället en enda kram gjort en enormt stor skillnad för mig. Jag valde att skriva till så pass många för att minska risken för att någon av mottagarna skulle känna sig utpekad eller tvungen att hjälpa mig. Jag var extremt tydlig i brevet med att jag absolut inte ville att någon skulle må dåligt över det.

Nästan ingen svarade dock, men den terminsansvarige läraren kallade mig till ett möte i vilket han uttryckte stor förvåning över att jag kunde begå en så avskyvärd handling. Han meddelade också att jag inte fick fortsätta träffa mina klasskamrater, allt för att skydda dem. Själv bröt jag ihop och blev inlagd på sjukhus. Överläkaren där poängterade att mitt brev ”bevisade” att jag var olämplig som läkare.

När jag kom ut ett par veckor senare fick jag träffa läkarprogrammets ledning, bestående av en manlig och en kvinnlig läkare. Mötet var som ett förhör, korrekt men utan att de visade någon form av empati mot mig. Jag hade kvar mitt patientarmband runt handleden, för att det skänkte mig en liten känsla av trygghet trots att jag var utskriven från sjukhuset, och den manliga läkaren gjorde narr av det (eller så trodde han inte på att jag var utskriven). De var tydliga med att mitt beteende var oacceptabelt och att universitetet inte kunde acceptera det. De pratade om deras möjligheter att stänga av mig, och antydde att jag var olämplig som läkare. De meddelade också att de varnat Region Östergötland för mig, och att mina chanser att få göra praktik i regionen nu var i det närmaste obefintliga.

När jag gick hem efter mötet insåg jag att jag inte skulle orka leva efter detta, och tänkte förgifta mig med tabletter. Det var mycket nära att jag gjorde det, men i stället blev jag återigen inlagd på sjukhuset. Den nya läkaren jag träffade påpekade, efter att ha pratat med mig i några minuter, att jag åtminstone inte borde säga att jag ville bli allmänläkare, utan patolog, eftersom jag inte förstod mig på levande människor.


Andreas Rejbrand, 2016; Klicka för fler bilder.

Vintern var extremt svår. Jag började dricka etanolhaltiga drycker för att dämpa ångesten, och kände mig rädd och ledsen hela tiden. Och ensam. Bara en handfull av mina klasskamrater hörde av sig till mig, de andra verkade inte bry sig ett dugg. Det gjorde fruktansvärt ont att många som jag tidigare haft förhållandevis mycket kontakt med nu inte ens reagerade på att jag var borta.

I början av 2017 meddelade den kvinnliga läkaren på läkarprogrammet i ett kort e-postmeddelande att universitetet skulle anmäla mig till Högskolans avskiljandenämnd (HAN). Jag bröt då ihop, polisen hämtade mig igen (för de trodde att jag skulle ta livet av mig) och körde mig till sjukhuset.

Jag blev så ledsen och chockad att jag inte förmådde komma på terminsuppropet för termin fem, och i och med det förlorade jag min plats på läkarprogrammet. Man skulle kunna tro att universitetet då var nöjt, att det fått som det ville, när det blivit av med mig utan någon rättvis prövning. Men trots detta valde de att gå vidare med anmälan till HAN, och jag bröt ihop igen.

Efter några månader fick jag så en kopia av deras anmälan skickad till mig. Den var skriven av den kvinnliga läkaren och universitetets rektor. De skrev att min idé om empati var att sätta mig själv i centrum, ett uttalande som sårade mig djupt. Vidare hade de gått igenom alla mina texter och uppsatser på min webbplats, och klistrat in en massa texter som de använde som bevis på att jag var psykiskt störd. En mening i min gamla djurrättsuppsats från gymnasiet använde de som bevis på att jag saknar förståelse för det lidande som våldtäktsoffer utsätts för. Nästan hela dokumentet bestod av anklagelser: jag var en psykiskt störd människa som inte var lämplig som läkare, jag saknade självinsikt och jag utgjorde en fara för mina klasskamrater och för patienter. De citerade mig när jag hade sagt att jag ville bli allmänläkare bland annat för att man då bättre får lära känna sina patienter. Mellan raderna kunde man ana samma förakt som man (eventuellt) känner när man hör en dömd pedofil säga att han vill arbeta i förskolan för att han älskar barn.

Allt i anmälan var baserat på gissningar. Jag kan svära på att jag som läkare aldrig någonsin skulle ha agerat oprofessionellt gentemot en patient. Det hade varit helt otänkbart, och helt emot hela min personlighet. Hur dåligt jag än hade mått, hade jag aldrig agerat oprofessionellt, inte ens om ett femtonårigt par kommit till mig för att diskutera preventivmedel. Få saker kan jag svära på, men denna sak är en av dem. Jag bröt ihop och fick återigen åka polisbil till sjukhuset. Den totala brist på empati och likgiltighet inför mitt öde som de två läkarna, universitetets rektor och de flesta av mina klasskamrater visade prov på skrämmer mig något enormt. Om en svensk myndighet behandlar tusen personer på det här sättet, kommer den att ge tusen personer men för livet. Hundra av dessa kommer att komma lindrigt undan, för de kommer att ta livet av sig. Många – om inte de flesta – kommer att fantisera om hämndaktioner.

HAN tog anmälan på allvar, och jag blev tills vidare avstängd från all högskoleutbildning i Sverige med motiveringen att de inte kunde utesluta att jag var psykiskt störd.

Vintern och den tidiga våren 2017 var ett helvete. Jag gick till Arbetsförmedlingen och fick där träffa en handläggare speciellt inriktad på arbetssökande med funktionsnedsättning. Hon sade att hon förmodligen kunde ordna ett jobb åt mig som lokalvårdare på Samhall.

Dagarna spenderade jag på den restaurang jag är stamgäst hos, och en ny servitör hade nyss börjat. Han fick reda på att jag var jobbsökande och blev förvånad när jag sade att jag kanske skulle få jobba som lokalvårdare efter tio år på universitetet. Han föreslog då att jag skulle ta kontakt med ett visst företag som förmedlar kontakter mellan yngre teknologer och potentiella arbetsgivare. Det var snällt av honom, men jag var ganska säker på att det inte var någon poäng med det. Han insisterade dock, och till slut tog jag kontakt med företaget. Jag fick träffa en av deras anställda för en kort intervju, fick göra några programmeringsuppgifter (som gick bra alla tre) och efter några veckor kom de med ett jobbförslag: programmerare på ett lokalt företag. Jag var fortfarande skeptisk, men gick på ett par intervjuer hos företaget, och fick sedan en provanställning på sex månader. När denna tid passerat fick jag dessutom stanna hos företaget.

Under tiden på läkarprogrammet förlorade jag inte bara flera hundratusen kronor och en del av min hälsa (konstant stress är inte bra för hjärnan), utan tiden där har gett mig men för livet. Det första jag tänker på i dag när jag vaknar på morgonen är allt som de två läkarna och rektorn sade till mig och skrev om mig. Det gör så jävligt ont, speciellt allt som jag vet inte är sant. Det gör också fruktansvärt ont att så många av mina klasskamrater inte hörde av sig till mig efteråt. En av mina klasskamrater till och med skickade ett ”hatbrev” till mig. Osäkerhet, okunskap och grupptryck kan få vem som helst att begå hemska handlingar, både aktiva och passiva.


En del bra saker inträffade emellertid under tiden på läkarprorammet. Bland annat skapade jag på fritiden en ny version av min texteditor, webbplatsen semikolon.info och matematisk konst och skrev flera tusen nya ordboksartiklar, varav ett par tusen om biokemi, fysiologi och medicin (många väldigt utförliga). Och jag har aldrig i hela mitt liv varit mer bestämd än vad jag är i dag när det gäller insikten att det allra viktigaste jobb en människa har i livet är att vara fördomsfri och snäll mot sina medmänniskor, se vilka som behöver hjälp, och också vara beredd att ge dessa den hjälp de behöver. Det är inte ”någon annans” ansvar.

Andreas Rejbrand
den 28 oktober 2017

Se äldre version av den här sidan (2006).

Se äldre version av den här sidan (2012).