Jag stötte i dag på läkarprogrammets viceordförande, den kvinnliga läkare som drivit universitetets process mot mig de senaste åren. Jag följde min vanliga dagliga rutin när hon plötsligt dök upp.

Hon verkade inte se mig, men jag såg henne. Jag drabbades av panik, fick hjärtat i halsgropen och skyndande mig från platsen. Jag gick runt på stan i cirklar i ett par–tre timmar, först i chock, men så småningom mest trött och kall. Jag försökte ringa diakonen från Svenska kyrkan, men hon gick inte att nå.

Läkaren träffade mig den där hösten för över två år sedan, och har sedan dess tillsammans med LiU:s rektor och övriga ledning drivit processen mot mig. De mötte en person som alltid haft alla odds emot sig och aldrig fått någon hjälp, som befann sig i djup akut kris och som inte ville någon något illa, men i stället för att trösta eller hjälpa så valde de att göra allt i deras makt för att förstöra för mig, med osaklig argumentation och fördomar, och den linjen har de fortsatt på.

Jag lider i dag av posttraumatisk stress och kan inte längre räkna hur många gånger polisen hämtat mig när jag varit på väg att skada mig själv. Det har sedan den där hösten inte gått en dag utan att jag undrat hur många veckor till jag kommer att orka leva.

Det lidande som läkarprogrammet och LiU:s ledning orsakat mig och min familj under dessa år – och förmodligen kommer att orsaka under många år framöver – är enormt. Men det har aldrig varit motiverat. Och det har varit så enkelt för läkaren och rektorn att driva den här linjen, de har inte behövt riskera någonting.

Att träffa läkaren i dag var en mardröm.

Jag är fortfarande i chock.

Uppdatering (2019-04-26 13:51:22): Jag kunde inte gå till jobbet i dag eftersom jag kände mig alldeles för orolig och okoncentrerad i morse. Nu skall jag försöka ha en så pass normal helg som möjligt och sedan gå till jobbet igen på måndag. Sedan får vi se hur länge jag kommer att orka fortsätta.