Även om sjukvården kanske inte har något att erbjuda mig så står jag inte terapilös.

Jag spenderar större delen av min vakna och lediga tid på restaurangen ([1], [2]). Trots att jag nästan alltid går dit ensam, är jag aldrig ensam när jag är där. Restaurangen har blivit som ett hem för mig, och människorna där som en familj. Det är första gången i mitt liv som jag känner att jag i någon mening tillhör en grupp av människor, som verkar tycka om mig och vilja ha mig där och som accepterat mig som en vän. Jag har nästan aldrig varit med om det tidigare och det betyder mycket för mig.

Det är antagligen inte särskilt vanligt att personer hittar ett hem på en restaurang på det sättet, och det är fascinerande. Efter att ha tvingats bort från min planerade livsbana inte bara en utan två gånger (först MAI, sedan läk), alltid känt mig utanför och på senare tid drabbats av PTSD, verkar jag ändå ha hittat ett socialt sammanhang, om än aningen oortodoxt, som jag känner mig trygg i. Det hela påminner inte så lite om exempel på biologisk anpassningsförmåga i djurvärlden. (Det är ett exempel på biologisk anpassningsförmåga i djurvärlden.)