Det finns en liten elefant i varje rum.

Även om jag numera aldrig är ensam på dagarna så händer det att jag blir påmind om den typ av socialt umgänge som jag ännu saknar (”normalt” socialt umgänge, som någon kanske vill flika in).

Jag ser ju hur människor omkring mig har vänner som de ringer, sms:ar, pratar med på sociala medier och mer eller mindre regelbundet träffar efter jobbet eller på lediga dagar, kanske för middag, fika eller bio. Ibland när någon fyller år blir hon överraskad av sina vänner. Jag ser att människor ”dejtar” och har tillfälliga kontakter av fysisk karaktär. Många har partners, någon att komma hem till efter jobbet.

Det är klart att jag ser och kan känna mig ledsen över att jag (ännu) inte riktigt är med i den ligan. Trots allt har ju den typen av utanförskap utgjort mitt största trauma genom livet, sedan förskoletiden, med enorma konsekvenser för livskvaliteteten och med fullständigt absurda begränsningar i livet som följd.

Samtidigt märker jag att den här sorgen aldrig har varit lättare att bära. Den sociala gemenskap jag har i dag är något jag aldrig varit i närheten av tidigare. Den räcker väldigt långt, trots att den kanske har sina brister (om man nu vill leta efter fel). Och den fungerar i praktiken. Vidare har fjolårets åtgärder gjort så att utanförskapet vad gäller mer fysisk närhet inte längre känns riktigt lika påtagligt.

Det här är en elefant som jag kan hantera och leva med.

Jag ser den hela tiden i hörnet av rummet, men den skadar mig inte längre.