Flag of the United Kingdom
Andreas Rejbrands webbplats

Biografi

Andreas Rejbrand, 2011; Klicka för fler bilder.

Jag är född 1987 i Linköping, men mina föräldrar flyttade året därpå till Katrineholm, där jag bodde under hela min uppväxt. Hösten 1994 började jag i grundskolan på Skogsborgskolan, där jag kom att gå hela låg- och mellanstadiet.

På Skogsborg fick jag min första kontakt med datorvärlden, sedan skolan gjort en IT-satsning och köpt in datorer till samtliga klassrum. Jag lärde mig att arbeta i användargränssnitten i den tidens operativsystem, Windows 3.11. År 1996 fick jag också en egen dator hemma att utvecklas med; jag erhöll snabbt stora autodidaktiska kunskaper inom Windows, Office, Internet och också programmering, eftersom jag nästan hela dagarna satt framför datorn. 1997 utvecklade jag första versionen av min webbplats, som då till största delen handlade om en lagun på andra sidan sjön vid vår sommarstuga. Jag fotograferade från kanoten och skannade in bilderna.

I dag har jag en praktisk syn på datorer, som är utmärkta förlängningar av människan. Datorer kan användas för underlättad kommunikation mellan människor, för planering, för styrning av nödvändig apparatur, för skapande, redigering och distribution av texter, bilder, video och annan media, särskilt för distribution av viktig information och kunskap, för underhållning i form av uppspelning av video, bilder och musik, och kanske också datorspel. Datorer utökar människans möjligheter och förbättrar hennes vardagsliv. Själv använder jag min dator till kommunikation, planering, författande, informations- och kunskapssökande samt lagring, bearbetning och uppspelning av digital media. Jag använder dessutom datorn som ett laborativt universum, i vilket jag med programmeringens hjälp kan simulera och förstå vår värld. Allt som allt är min stationära Windows 7-dator utan tvekan min allra bästa vän.

Jag har programmerat sedan 1997 och är till största delen självlärd. Jag utvecklar både webbplatser och datorprogram. Det första jag lärde mig var ren HTML för att skapa webbplatser, men snart utökade jag mina kunskaper inom webbdesignen med skriptspråket JavaScript för att kunna skapa mer interaktiva webbsidor. 1999 köpte jag vidare en bok om server side-programmering i CGI för att kunna göra webbsidor som kunde lagra data och tillåta tvåvägskommunikation. Sedan lärde jag mig även Windowsprogrammering i Delphi. Min främsta motivation till programmeringen är i dag praktisk nytta; jag programmerar för att få datorprogram jag behöver och jag skapar webbsidor för att jag vill presentera och kommunicera.

Mitt första riktigt stora programmeringsprojekt var webbeditorn Easy Coder, som jag utvecklade i Delphi 4, med början under år 2001. De första versionerna var långt ifrån imponerande – jag var fortfarande bara nybörjare inom programmering, och hade egentligen inget att komma med. Men jag lärde mig mycket snabbt. Jag började så småningom skriva egna GUI-kontroller och undersöka Windows API. 2002 recenserades Easy Coder faktiskt i tidningen Datormagazin, Sveriges största tidning för avancerade datoranvändare, under rubriken ”Potential för stordåd”. Det var synd att recensionen inte kom bara något år senare, för min kompetens som programmerare gick väldigt snabbt framåt vid den här tiden. Året efter hade jag bland annat skrivit en alldeles egen texteditorkontroll från grunden (med stöd för syntax highlighting), byggt in en FTP-klient (baserad på WinINet) i programmet, infört stöd för CSS och infört stöd för i efterhand redigerbara taggar (inklusive en tabelleditor). Den nya versionen av Easy Coder gick inte ens att jämföra med den gamla. Easy Coder använde jag själv i mitt dagliga arbete under många år framöver. I dag, däremot, har jag lagt ner utvecklingen av programmet. Jag har andra, mer relevanta, projekt på gång i dag.

Hösten 2003 vann jag däremot pris i Datormagazins ”Stora programmeringstävling” med mitt bidrag ”Textfilsbearbetning”, ett program som underlättar utförandet av regelbaserade modifikationer på en mängd textbaserade filer samtidigt. Av knappt 90 inkomna bidrag placerade sig Textfilsbearbetning på tredje plats. Jag vann en PDA för många tusenlappar. I och för sig var konkurrensen i ärlighetens namn väldigt låg. Även om det fanns en del bra bidrag, så var den stora majoriteten av bidragen väldigt enkla amatörbyggen (som min gamla Easy Coder). Tyvärr, för min del, slutade Datormagazin med sin årliga programmeringstävling några få år senare, under vilken tid jag själv utvecklades ytterligare som programmerare.

Under hela tiden på Skogsborgsskolan kände jag mig utanför. Mina ”problem” (se min bok Ändlös längtan) hade ju gjort sig tillkänna redan före lågstadiet, och de blev bara värre med tiden. Även om man bortser från mitt konkreta ”problem”, så var jag annorlunda. Jag minns t.ex. en gång när vi på mellanstadiet skulle göra en affisch – som ett pararbete. Jag hade tur och fick arbeta med en klasskamrat som också tyckte om datorer. Men glädjen blev kortvarig. Jag ville göra något lärorikt, som t.ex. att lista de hundra vanligaste filändelserna med tillhörande beskrivning, men min kamrat var bara intresserad av datorspel. Överlag var jag mycket allvarligare än mina jämnåriga. Under mellanstadiet mobbades jag också av ett par klasskamrater. Även om det aldrig var fråga om något fysiskt våld så visste de precis vilka trådar de skulle dra i för att få mig alldeles vansinnig. Och vansinnig blev jag! Jag blev ofattbart arg på dem. Läraren verkade inte notera något, eller bry sig om det. I dag ser jag inte alls allvarligt på det här. Barn är barn, och lite retning är nog lätt hänt. Jag överlevde mobbningen, gott och väl. Vad som däremot blev allt värre framåt slutet av mellanstadiet var mitt ”problem”, som jag vid det här laget betraktade som en naturlag, något som följt mig så länge jag kunde minnas, och samma besvikelser och frustrationer upprepades gång på gång. Sista terminen på mellanstadiet spenderade jag hela rasterna med att stå utanför skolans ytterdörr, med ryggen lutandes mot tegelväggen. Så stod jag ända tills det ringde in.

Till höstterminen 2000 skulle jag börja på högstadiet på Tallåsskolan (senare Järvenskolorna). Jag ansökte om att få komma in i den för året nystartade naturvetenskapligt inriktade klassen; drygt 50 elever hade sökt men endast 22 kunde komma in. Jag lyckades bli antagen och gick i den nya klassen de följande tre åren. Under låg- och mellanstadiet hände det vid några få, enstaka tillfällen att jag var med kamrater på fritiden, men sedan högstadiet har jag aldrig varit med vänner på fritiden. I själva verket har jag knappt haft några vänner över huvud taget. All min fritid har gått till skolarbete och mina privata projekt (t.ex. programmeringsprojekt), som jag utfört för mig själv. Jag trivdes inte alls med mina jämnåriga klasskamrater. Jag tyckte man kunde förvänta sig att en högstadieelev skulle bete sig moget och vuxet. Det gjorde jag (i den mån jag lyckades med det). Jag avskydde alla former av larv, flams, stoj och trams, och det fanns det gott om i klassen. Klasskamraterna flamsade, stojade, och tramsade på lektionerna. De var högljudda. De sprang fram och tillbaka, gjorde konstiga saker. De klottrade på papper, och ibland på andra saker också. De skojade om allt; inget var heligt, de tog aldrig något på allvar. Jag föraktade mina jämnåriga och önskade att jag (socialt) tillhörde lärarna, de vuxna, i stället.

Mitt intresse för filosofiska och moraliska frågeställningar utvecklades under högstadiet. Jag var intresserad av frågor angående hur människan bör leva: vad som är meningen med livet (i vilken mening?) och vad som är viktigt och således vad människor bör och inte bör göra, något alla människor borde känna till. Jag skrev uppsatser om livsfilosofi, som jag reviderade, och reviderade, tills jag kom fram till något som kändes helt sant. (Sista versionen av det arbetet, från 2006, finns fortfarande kvar på min webbplats, på sidan Livsfilosofi och värderingar. Jag tycker fortfarande att varje ord är sant.) De jag minns bäst från högstadiet är, förstås, mitt ”problem”.

Mitt intresse för naturvetenskap utvecklades också under högstadiet. Inom naturvetenskapen intresserar jag mig i dag för det mesta, fast i synnerhet fysik och matematik. Som jag skrev på högstadiet:

Naturvetenskapen ger förståelse om allt i naturen och universum – allt från hela universums födelse, struktur och moderna innehåll i form av bl.a. stjärnor, planeter och asteroider, ända ner till utvecklingen och funktionen hos jordens alla organismer – från de allra första mikroorganismerna till den mer komplexa människokroppen. Naturvetenskapen ger, förutom förståelsens intellektuella stimulans i sig, vardagsapplikationer till både nytta och nöje likväl som den påvisar en hållbar användning av jordens resurser. Den ger vidare en korrekt bild av hur allt i naturen förhåller sig, vilket kan ge rationaliserade värderingar i samhället.

Hösten 2003 började jag på gymnasiet på Duveholmsskolan, som senare bytte namn till Duveholmsgymnasiet. Under hela utbildningen hade jag mycket lätt för de matematiska och naturvetenskapliga ämnena, likväl som för de språkvetenskapliga. Nästan varje dag hjälpte jag dessutom andra elever med skolarbete. Jag ställde också ofta upp på tillställningar såsom ”Öppet hus” och informationskvällar, till vilka jag utvecklade datorprogram och där jag höll föredrag inför potentiella blivande elever. Under mitt tredje år vikarierade jag också vid några tillfällen som svensklärare och höll föredrag om ”effektiv användning av Microsoft Word”, för både elever och lärare. Jag avslutade sedan gymnasiet med högsta möjliga betyg i samtliga ämnen förutom idrott, där jag erhöll det näst högsta betyget. Se betygstabell från gymnasiet. Under sista året på gymnasiet utvecklade jag också (under en vecka) en numerisk matematikprogramvara, Algosim, som kom att överträffa alla mina förväntningar. Algosim kom jag att använda i mitt dagliga arbete ända tills dess efterföljare, AlgoSim II, blev klar flera år senare.

Jag har bara otäcka minnen från min gymnasietid. Mitt ”problem” blev förstås värre och värre med tiden även under gymnasiet. Här blev det akut. Jag drabbades under sista året av djup depression. Jag kände verkligen att jag inte hade någon framtid. Livet är ett spel, och i mitt fall går jag mot en förlust. Game over. Allt jag kände var förtvivlan, desperation och rädsla. Jag började ropa på hjälp, men ingen brydde sig, eller förstod något. Så jag började ropa mer och mer intensivt. Till slut reagerade någon. Jag blev portförbjuden på skolan, polisanmäld, och inlåst på sjukhus. Jag blev utfryst av både ”klasskamrater” och lärare. I synnerhet en ”klasskamrat”, vars namn jag inte tänker nämna (för min egen skull, om du undrar), som jag tidigare hade hyst enorm respekt för (jag trodde hon var väldigt intelligent, begåvad, och klok), vände jag mig till i hopp om att få någon att prata med. Men hon ignorerade mig också. Sedan fick jag hatbrev. Alla avskydde mig. Trots att jag aldrig i mitt liv velat någon annan människa, eller något annat djur, något illa. Tvärtom har jag alltid velat att alla skall ha det så bra som möjligt. Det var fruktansvärt frustrerade att verkligen känna att jag inte gjort något fel – jag ville alla väl! – och ändå bli förkastad som ett avskyvärt monster. Jag var helt ensam, och hade mått dåligt hela mitt liv. Ändå gick skolans alla resurser, såg det ut som, till att stödja resten av klassen. Ingen frågade mig vad jag ville eller kände. Sedan dess ”vet” jag att alla människor, innerst inne, när det verkligen gäller, är primitiva egoister. Det är lite påfrestande att ”veta” det. [Se även den här frågan och det här svaret.]

Min 18-årsdag ”firade” jag när jag var inlåst på sjukhuset. Det blev förstås inget ”firande”, annat än att min favoritsjuksköterska Claudia påpekade att jag fyllde år vid frukosten. Men det gjorde inte så mycket; jag har egentligen aldrig varit särdeles förtjust i fester och firanden. En fördel med att jag var portförbjuden från min gymnasieskola sista terminen var att det gav mig en mycket bekväm anledning att slippa vara med på själva ”studentdagen”. Jag tyckte ju då som nu att det var väldigt obehagligt med ungdomar som skriker och gormar och gör massa annat otäckt.

Mitt vuxna liv har varit jobbigt, på grund av mitt ”problem” och det faktum att jag inte känner att jag passar in i den här världen. Bland annat har jag slutat se på nyheterna på TV och läsa tidningar för att skydda mig själv från obehagliga inslag (vars natur du kanske inte kan gissa om du inte läst boken Ändlös längtan). Jag tycker också det är obehagligt att vistas ute där det är mycket folk. Jag stör mig ständigt på moraliskt avskyvärda TV-program, fyrkantig byråkrati och brist på förståelse i samhället.

Hösten 2006 började jag studera matematik och fysik vid Linköpings universitet, närmare bestämt på fysikprogrammet. Första året erhöll jag högsta betyg i alla ämnen, och kommande år såg ungefär likadana ut. Se information om kurser jag läst. Utbildningen var femårig och skulle leda fram till en master of science-examen med fysik som huvudämne. 2008 började jag också arbeta 50 % som lärare i matematik på Matematiska institutionen (MAI) på universitetet. Det blev en fullträff. Jag har trivts fantastiskt bra i rollen som lärare i matematik på högskolenivå. Jag har funnit arbetet mycket givande, och roligt. Se information om kurser jag undervisat i. Vintern 2011/2012 blev jag klar med min master-examen. Det tog alltså ett halvår mer än beräknat. Jag har identifierat tre huvudsakliga orsaker till förseningen. En sak är att min mentala ohälsa har satt käppar i hjulen. Jag har de senaste åren haft stora problem med motivation och koncentration. En annan sak är att undervisningen, förstås, tagit en del tid och energi. Den tredje saken är att pendlingen mellan Katrineholm och Linköping tagit mycket tid och energi.

Under mitten av min studietid på LiU utvecklade jag efterföljaren till Algosim – AlgoSim II. Det nya programmet är likt Matlab, Mathematica och liknande program till filosofin, men med ännu större betoning på skönheten i matematiken. Jag tycker själv att AlgoSim II är fantastisk. Faktiskt så älskar jag programmet. Tyvärr har jag på senare år haft så mycket att göra att jag inte kunnat arbeta med programmet, så det har ännu inte hunnit komma i en helt stabil version. AlgoSim II använder jag i dag dagligen i mitt arbete (så ingen känner till hennes buggar bättre än jag). Hand i hand med utvecklingen av AlgoSim II gick utvecklingen av min texteditor RTE. Sista året som student skrev jag en bok om fysik, Physics Done Right – an Attempt.

Sommaren 2011 flyttade jag till Linköping. När jag framåt vintern blev klar med min master-examen, och dessutom inte fick arbeta längre som lärare, eftersom den anställningsform jag hade haft var tidsbegränsad (max tre år, tror jag), behövde jag något nytt att göra. Lämpligt nog utannonserades lediga doktorandtjänster vid Matematiska institutionen. Jag sökte och fick en doktorandtjänst. Sedan våren 2012 är jag alltså doktorand vid MAI. Som doktorand får jag bara undervisa 20 %, vilket känns ovant och tråkigt lite. Men jag har mycket annat att göra. Jag bör väl nämna att om det hade funnits lediga tjänster som bara inneburit undervisning hade jag förmodligen sökt en sådan i första hand. Dels älskar jag undervisning, och dels är jag ganska trött på den press man har på sig som studerande (även forskarstuderande). Jag har ju också haft koncentrations- och motivationssvårigheter de senaste åren, och allmänt dålig mental hälsa, så långa pass som kräver väldigt hög koncentration har jag lite svårt för. Icke desto mindre är jag fullt besluten att göra ett jobb av högsta möjliga kvalitet i min nya tjänst. Efter alla år är jag trots allt expert på att prestera under mental ohälsa. Det handlar framför allt om att ”just do it” (du dör inte om du tvingar dig, och även om du skulle göra det så är det inte hela världen), och om att välja sina strider. Är man skitförbannad på sju olika saker vid något tillfälle räcker det kanske med att göra en sak av någon av dem. Jag använder också humor för att klara av vardagen (och en daglig dos av escitalopramoxalat, motsv. 30 mg escitalopram).

Min bok Ändlös längtan skrev jag 2010. I boken berättar jag mycket utförligt om mitt ”problem”, min uppväxt och samhällets behandling av mig. Det betyder mycket för mig att få boken publicerad. I själva verket ser jag det som den enda vägen framåt. Jag behöver få berätta om mitt ”problem”, och jag vill berätta att det faktiskt finns personer som jag. Även om samhället inte vill låtsas om det. Jag har märkt ett stort ointresse för boken. Jag har kontaktat media (SVT, tidningar, ...), nästan alltid utan att ens få svar. Min plan är att själv bekosta publiceringen.

Under sommaren 2012 öppnade jag portarna till ett uppslagsverk över/en utställning med kurvor och ytor i planet och rummet (d.v.s. matematik), ett av mina fritidsintressen.

Andreas Rejbrand
den 4 september 2012

Vad hände sedan?


Fler bilder.     Filmer     Böcker     Egenheter     CV (PDF)