Som bekant drabbades jag av djup depression med ångest under hösten, och Linköpings universitet valde att behandla mig som en person som begått ett hemskt brott och anmälde mig för avskiljande. Detta tog jag så hårt att jag inte orkade fortsätta på termin 5 på läkarprogrammet, så i praktiken avslutade jag mina studier och förlorade min plats på läkarprogrammet. Man kan sålunda tycka att universitetet fick som det ville, när de blev av med mig utan någon rättvis rättslig prövning.

Men uppenbarligen är de ändå inte nöjda. I går fick jag brev från Högskolans avskiljandenämnd, som universitetet ändå valt att anmäla mig till. Anledningen lär vara att de är rädda för att jag annars på nytt, i framtiden, skulle söka till läkarprogrammet och börja om på termin ett, vilket ett formellt avskiljande skulle förhindra.

I universitetets anmälan kan jag läsa att de betraktar mig som en oempatisk, psykiskt störd person utan självinsikt som utgör en ”påtaglig” fara för andra studenter. Inget kunde vara mer fel. Jag har alltid påverkats mycket hårt när jag sett personer i min omgivning som farit illa, och har alltid gjort vad jag kunnat för att hjälpa dessa. Och jag kan garantera att jag aldrig någonsin skulle skada en annan människa. Med råge.

Linköpings universitet uttrycker dessutom tydligt sin bedömning att jag inte är lämplig som läkare. Men de baserar detta bara på hypotetiska farhågor (t.ex. ”vad händer egentligen om en ung kvinna kommer som patient?”).

Jag har haft omfattande patientkontakt under utbildningens gång, främst på Kungsgatans vårdcentral i Linköping. Jag fick där mycket beröm för mitt patientbemötande, både från handledarna, patienterna och från medstudenterna. Minst en student lär ha sagt att hon tyckte att jag var ”bäst i gruppen”.

Efter året på Kungsgatan hade vi träning med simulerade patienter (skådespelare) på campus. Även där fick jag väldigt mycket beröm för patientbemötandet.

Det verkar alltså som att universitetet i sin iver att bli av med mig bortser från precis alla fakta som finns i frågan. Är det den vetenskaplighet de tjatar om på läkarprogrammet?

Och jag kan till 100 % garantera att jag aldrig skulle uppträda på minsta sätt oprofessionellt om jag t.ex. fick en ung kvinna, eller ett ungt par, som patienter. Inte ens om de vill fråga om preventivmedel. Anledningen till att jag kan garantera detta är att jag känner mig själv, till och med bättre än vad programledningen känner mig.

Jag bröt ihop totalt av att läsa allt som Linköpings universitet skrev om mig. För att dämpa ångesten gick jag ut och drack sprit (femte gången jag blir full i hela mitt liv). En privatperson hittade mig sedan liggandes på trottoaren och var snäll och beställde en taxi åt mig så jag kom hem.

Läkarprogrammets behandling av mig är det vidrigaste jag någonsin sett hos en svensk myndighet. De hittar en person med funktionsnedsättning, depression och ångest i djup kris, som aldrig menat något illa i hela sitt liv, och gör sitt bästa för att uppträda oförstående och för att få studenten avstängd.

De två ansvariga läkarna på läkarprogrammet, en neurolog och en hepatolog, är inte läkare (=personer som läker), utan misshandlare (=personer som misshandlar). Jag har nu polisanmält dem.

Det här kom väldigt olämpligt, eftersom jag försökt gå vidare i livet. Jag hade börjat få en fritid igen, på vilken jag undersökte cellulära automater (ett område inom matematiken), och jag har sökt jobb på McDonald’s och i receptionen på ett hotell. Men jag antar att båda dessa jobbchanser nu försvinner när jag skriver om det här...

Uppdatering (2017-03-11): Det är två saker jag inte förstår:

• De två ansvariga läkarna tycker att jag brast i min empatiska förmåga när jag under djup depression som ett sista nödrop skrev (det trots allt väldigt milt formulerade) brevet till mina klasskamrater. De två läkarna är mycket förstående och empatiskt inställda gentemot klasskamraterna, och tar deras välmående och upplevelser på allra största allvar. Det är mycket bra. Men om nu empati är viktigt för dem, hur kommer det sig då, att när de träffade på mig, som har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som samhället alltid behandlat mig dåligt för, som led av djup depression med ångest och befann mig i en djup kris där självmord kändes som en av de få utvägarna, visade mig exakt noll förståelse och omtanke, och i stället behandlade mig som en hemsk brottsling (trots att jag aldrig begått något brott eller haft några elaka avsikter)? Enda logiska förklaringen är att de tycker att jag är mindre värd, förmodligen eftersom jag bryter mot de sociala normer som för tillfället gäller i Sverige. Den uppenbara dubbelmoralen är extremt motbjudande.

• Det sägs att man som läkare ”ibland skall bota, ofta lindra och alltid trösta”. Hur går det ihop med deras bemötande av mig i höstas? De verkade snarare som om de ville driva mig till att begå självmord genom att behandla mig så känslokallt och oförstående som möjligt. Som nämnt lyckades de åtminstone med att få bort mig från utbildningen utan någon rättvis prövning.

Uppdatering: Ibland undrar jag om jag är för hård mot Linköpings universitet, de två läkarna och rektorn, i min kritik. Men jag tycker nog inte det. Trots allt bemötte de mig väldigt kallt när jag befann mig i djup kris, och läkare skall inte göra så. Deras agerande var nära på att kosta mig livet, och deras beslut att ta bort mig från läkarutbildningen har en enorm påverkan på mitt framtida liv. Detta trots att jag inte begått något brott eller haft några elaka avsikter. Jag tycker det är värt all kritik jag ger.