Jag skickade i dag följande brev till halva Linköping:

Det här är inte rätt.

Vad hände egentligen i höstas? En student på T4 på läkarprogrammet, som alltid lidit av mental ohälsa och de senaste åren befunnit sig i en livskris han inte lyckats ta sig ur, drabbas mer eller mindre akut av depression och ångest. Han känner sig extremt ensam, och utanförskapet är nästan omöjligt att bära. Han har Aspergers syndrom och saknar nästan helt förmåga att på egen hand skaffa vänner, trots ett stort behov av sådana.

När han inte längre står ut med tillvaron, och självmord alltmer känns som enda lösningen, skriver han i ett desperat försök att få vänner ett brev till 22 klasskamrater (bara kvinnor, eftersom han tyvärr endast kan känna riktig gemenskap med sådana) där han frågar om han skulle kunna få vara med någon eller några av dem. Han säger också att han längtar efter fysisk närhet i form av kramande, och frågar om någon skulle vilja ge honom en kram. Hela brevet kan läsas på https://rejbrand.se/rejbrand/krambrev.txt.

Han har inga elaka eller dolda avsikter, och är mycket mån om att inte någon av mottagarna av brevet skall känna obehag. Han skriver

Jag skickar medvetet det här brevet till en väldigt stor men inte fullständig del av klassen. Anledningen är att jag inte vill att någon skall känna sig utpekad (vare sig som mottagare eller inte) eller tvungen att hjälpa mig. Jag vill absolut inte att någon skall må dåligt över det här. Om du inte alls vill hjälpa mig så är det alltså helt okej att fullständigt ignorera det här brevet.

Han är fullt medveten om att approachen är mycket okonventionell, men när självmord känns som enda utvägen ur det till synes eviga lidandet och en enda kram skulle göra enorm skillnad, är det inte orimligt att han på ett extremt varsamt och försiktigt sätt frågar sina klasskamrater om det.

Vad blir reaktionen? (1) Studenten förbjuds att gå på gruppträffar och missar därför flera viktiga moment, (2) Linköpings universitet varnar Region Östergötland för studenten, så att hans chanser att få göra VFU i framtiden blir minimala och (3) universitetets rektor anmäler studenten till Högskolans avskiljandenämnd (utan att ens ha pratat med honom). Linköpings universitet väljer alltså, till synes helt obesvärat, att försöka förstöra livet för studenten, som sedan länge är svag.

”Han” är jag. Dessa tre besked kom vid tre olika tillfällen, och varje besked ledde till att jag blev inlagd på sjukhuset. Efter VFU-beskedet var jag dessutom mycket nära att förgifta mig själv med tabletter.

Är det här ett bra sätt att hantera en människa som befinner sig i djup kris, med depression och ångest, men som aldrig i hela sitt liv menat något illa? Vem som helst skulle kunna begå en okonventionell handling om hon mår tillräckligt dåligt. Universitetets behandling är lite som att straffa en person som just ådragit sig en allvarlig kroppsskada för att hon skriker (trots att hon dessutom vidtar ordentliga åtgärder för att skrikandet inte skall skrämma någon i omgivningen). Hur skulle ni själva vilja bli behandlade av samhället om ni befann er i kris?

Att jag har Aspergers syndrom, ett socialt handikapp som medför en kontinuerlig diskriminering i samhället och gör livet mycket svårare, varje dag, borde göra att ännu mer hänsyn och förståelse visas. Men uppenbarligen inte. Ni kanske en dag får barn med Aspergers syndrom. Hur skulle ni vilja att samhället bemötte dem?

På ett strikt etiskt plan förefaller universitetets agerande mycket beklagligt. Det verkar som om de, för att spara klassen det måttliga obehaget att ha en klasskamrat som är ”annorlunda”, tycker det är okej att göra en enskild, skör människas liv till ett helvete på kort sikt, och fattigare på lång sikt (ingen läkarexamen). Är det verkligen rimligt?

Men kanske är det så illa att det finns personer i klassen som verkligen är rädda för mig? Ja, det är möjligt, men det är i sådana fall en rädsla som grundar sig på fördomar.

När jag gick på högstadiet var jag väldigt engagerad i frågor som rörde meningen med livet, etik och moral, och varje år skrev jag en ny uppsats i ämnet. Den nya uppsatsen ersatte fjolårets uppsats. Ända sedan högstadiet har jag varit övertygad utilitarist, och jag har strikt uppfattningen att man i varje valsituation skall välja det agerande som ökar välmåendet och minskar lidandet hos samtliga inblandade individer. Den här altruismen är mycket djupt rotad i mitt medvetande, och jag kan garantera att jag aldrig någonsin medvetet skulle skada en annan människa (eller annat medvetet djur). Jag tycker inte om att lova saker, eftersom det oftast är svårt att garantera hur man kommer att agera i framtiden, men i den här frågan råder inget tvivel alls.

Om mina tre straff kommer av en rädsla för att jag skulle vara farlig, är jag sålunda oskyldigt dömd, och det är osäkerhet och fördomar som dömt mig. Folk tror kanske att alla män som är annorlunda och ensamma är som Elliot Rodger, ”analdoktorn” eller ”bunkerläkaren”. Men rädslor och fördomar är inga bra saker, och jag tycker det är tråkigt om sådana skall få förstöra en människas liv.

Kanske handlar straffen i stället om att universitetet inte tror att jag skulle kunna bli en bra läkare. Men även i sådana fall är jag oskyldigt dömd. All information jag har, från medicinkurser och patientmöten (och feedback från sådana), tyder på att jag är mycket lämplig för det jobbet. Förlåt min egenkärlek, men ingen annan lär komma fram och säga det. Jag hyser en genuin människokärlek och brinner för att hjälpa människor som behöver hjälp. Att jag aldrig skulle göra något ”okonventionellt” för egen vinnings skull (som t.ex. brevet) i rollen som läkare är fullkomligt självklart. De nervbanorna finns inte ens i hjärnan på mig. Det här är en annan sak som jag faktiskt vågar garantera: jag skulle aldrig göra något okonventionellt för egen vinnings skull som i rollen som läkare.

Ett tredje alternativ är att universitet tror att det är något fel med min kvinnosyn. Även i det fallet är jag oskyldigt dömd. Sedan högstadiet har jag trott på perfekt jämställdhet på samhällsnivå (det är utilitaristiskt självklart). Att sedan min hjärna är så ”sjuk” (som ni kanske tycker) att jag bara kan känna riktig gemenskap med kvinnor är inte mitt fel – det är inte något jag har valt själv. Tittar man ut i samhället ser man dessutom inte sällan att män är ”på” kvinnor på sätt som kan uppfattas som tveksamma, även inom läkarkåren. Det kan handla om beröring maskerad på ett sätt som ser socialt acceptabelt ut. Själv skulle jag aldrig medvetet nudda en kvinna utan att fråga (noggrant) först! Frågan är om jag inte åtminstone på så sätt respekterar kvinnor mer än de flesta män. Men att fråga om en kram är värre än att i smyg smeka en arm på ett sätt som ser socialt rätt ut, tycker tydligen samhället.

Det verkar alltså som om universitetet, ledda av osäkerhet och fördomar, straffar mig för att jag helt enkelt inte passar in i den sociala mallen, för att jag är annorlunda. Universitetet har inte varit tydligt med varför jag straffas, men har flera gånger nämnt att de måste garantera en ”trygg arbetsmiljö” för alla studenter. Och då får jag inte vara där, verkar det som. Det känns lite som om man skulle förbjuda homosexuella att studera, eftersom det onekligen finns människor som känner obehag i närheten av sådana: de manliga klasskamraterna kan inte känna sig trygga om de vet att en man i klassen skulle kunna tänka sig att ha sex med dem. Den homosexuelle måste stängas av! Den stora skillnaden mellan homosexuella och sådana som mig är att det i dagens samhälle råkar vara ”PK” med homosexuella, men inte (ännu) med sådana som mig.

Jag har också förstått att en ganska stor del av klassen önskar bli av med mig, och universitetet har då kanske inte modet nog att säga nej till majoritetens vilja. Återigen kommer jag att tänka på de homosexuella. Ibland måste man som myndighet – eller som medmänniska – stå upp för de utsatta. Är det värt att förstöra en (nåja, hyfsat) ung människas liv ”bara” för att klasskamraterna skall slippa dela andningsluft med en person som är udda?

I texten ovan kan det ha framgått att jag inte är imponerad över hur Linköpings universitet hanterat situationen. Men hur kunde de ha gjort annars?

För det första hade jag uppskattat ett empatiskt bemötande i det enda (förhörsliknande) möte jag haft med universitetet (på programnivå eller högre). Bemötandet stred mot allt man får lära sig på läkarprogrammets samtalsträning. Men utöver detta så handlar det egentligen mest om vad universitet gjorde, som de inte borde ha gjort. Det var väldigt onödigt, rent av grymt, att de kontaktade Region Östergötland, och samma sak gäller Avskiljandenämnden.

Problemet borde ha lösts lokalt på programmet med en gammal metod som användes redan i antiken: kommunikation. Redan från första dagen på konflikten uttryckte jag en önskan om att få prata med klassen, och förklara att jag aldrig menat något illa. Människor har öron, ett hyfsat välutvecklat nervsystem och en talapparat. Människor kan förstå varandra genom att prata med varandra. Min grundinställning i livet är att man alltid skall göra det som är bäst för samtliga inblandade individer. Med den inställningen borde vi haft alla förutsättningar i världen att lösa konflikten genom samtal, åtminstone om de i klassen också har det målet (till skillnad från, t.ex., mer egoistiska mål). Och om det i samtalen hade framkommit att någon i klassen verkligen mått väldigt dåligt av mitt brev, så hade jag varit den första att erbjuda sig att hoppa ner till klassen under.

Jag hade alltså önskat en dialog med klassen och universitetet, där vi gemensamt resonerat oss fram till en lösning som fungerar för alla. Jag kunde t.ex. ha fått en varning, lovat att aldrig mer göra något okonventionellt i klassen, och sedan fått fortsätta efter ett fint och förlåtande samtal med klassen. Eller så kunde jag ha fått hoppa ned till klassen under. Men universitetet ville inte prata med mig, och deras tre straffåtgärder visar med all önskvärd tydlighet att de inte har varit intresserade att hitta en lösning som också fungerar för mig. Jag kunde tydligen offras för universitetets och klassens bästa.

Det är också lite ironiskt att universitetet nu reagerar så kraftigt med att straffa mig, när de inte har lyssnat på mig när jag ropat på hjälp under tidigare terminer. Inför den s.k. nolleperioden första terminen fick jag t.ex. fylla i ett formulär och berätta om mig själv. Där skrev jag att jag mådde mycket dåligt, och hade hoppats att studenthälsan skulle ta kontakt med mig, men det blev ingen reaktion alls. Det finns fler sådana exempel.

Ett tydligt kännetecken i hela den här processen är att ingen vill ta ansvar. Klassen visste inte vad den skulle göra, så den kontaktade terminsledningen. Terminsledningen visste inte heller, så den kontaktade programledningen. Programledningen verkade inte veta bättre, så den kontaktade universitets ledning. Jag har hela tiden tänkt att universitetet vill att jag skall bli avstängd (varför skulle de annars anmäla mig till HAN?), men kanske är det så att även rektorn är osäker och helt enkelt vill lägga ansvaret på någon annan? Det skulle inte förvåna mig om HAN lägger över ansvaret på FN:s säkerhetsråd eller Internationella brottmålsdomstolen i Haag.

Men när straffen kom (gruppmöten, VFU och avstängning) borde folk ha reagerat. De borde ha tänkt ”vänta lite, nu har det gått för långt – det här är inte okej” och dragit i bromsen. Att inte agera är också ett aktivt val.

Värt att poängtera är också att det i den här situationen är jag mot nästan alla andra. Jag står ensam mot en klass på hundra personer (med bara några få som verkar sympatisera med mig) och en av Sveriges största myndigheter. Bara det motiverar extra varsamhet. Själv har jag alltid stått på de utsattas sida. Senast förra året mådde jag dåligt av att bevittna en släktkonflikt, där en starkare part var elak mot en svagare part. Jag kunde inte stå bredvid och titta på, utan tog det hela väldigt personligt, och det bidrog till att jag var i så dåligt skick i höstas. Så till viss del straffas jag för min medmänsklighet.

Jag skall inte skriva så mycket mer nu, brevet är redan för långt. Jag vill sluta med att återigen påminna om att min grundläggande inställning i livet är att jag vill att alla personer i min närhet skall ha det så bra som möjligt. Jag har inga egoistiska mål, och vill inte ha mer än någon annan. I världen finns mycket lidande, och en del av detta är det svårt att skydda sig mot: allvarliga sjukdomar, naturkatastrofer. Men mycket lidande kommer av att människor är elaka mot varandra, och det är så otroligt synd, tycker jag. Vi lever bara en gång, och det finns inget viktigare än att vi tar hand om varandra, och är snälla mot varandra. Jag vill leva i en värld där man bryr sig om sina medmänniskor, och försöker hjälpa dem som mår dåligt.

I det här fallet har människorna kring mig misslyckats med att vara snälla. (Särskilt förvånande är det att omgivningen har bestått av läkare, som man tycker borde vara extra empatiska, hyfsat fördomsfria och förstående inför mental ohälsa och funktionshinder.)

Det här är inte rätt.