Gästbok

Stort tack för ditt meddelande.

Du skriver att du läst mina noveller, vilket är roligt. Jag undrar dock om du läst hela boken Ändlös längtan, som jag publicerade häromåret. Den boken (som är kort - bara omkring 70 sidor) innehåller de två novellerna Utan förtröstan och Mitt liv som psykpatient samt en "ram" runt dessa, så det blir som en hel biografi, från förskoletid till vuxenliv (nästan i dag). Om du inte läst den så vill jag tipsa om den! I annat fall så gav vi nu lite bakgrund till andra läsare. Den nya (nyskriven i år) biografisidan innehåller också lite extra detaljer kring min gymnasietid, men jag fick intrycket av att du läst den.

Gymnasietiden, ja. Klasskamrater. Jag har medvetet inte beskrivit dem alltför detaljerat, av juridiska skäl. Jag kan ju råka illa ut om jag blir stämd för något jag skriver: även om det är "sant" i någon mening så är det ju väldigt känsligt att hänga ut privatpersoner i publika texter, och det räcker kanske med att det med lite insiderkunskap går att identifiera en person för att det skall räknas som uthängning. Så jag får försöka att vara "generell" i min beskrivning här. Som du vet (om du läst Ändlös längtan eller biografisidan) har jag alltid (åtminstone sedan mellanstadiet) haft svårt för att identifiera mig med jämnåriga. Jag har känt mig väldigt annorlunda, bland annat äldre. Och som också nämnt i dessa två texter, så har jag aldrig spenderat någon tid med klasskamrater (eller några andra jämnåriga) sedan högstadiet (inkl.). Detta gäller följaktligen även under gymnasiet, så jag hade aldrig särdeles mycket med klasskamraterna att göra. Jag minns inte allt klart längre, men nog hände det ofta att de visade prov på "omoget" beteende: de flamsade och larvade sig på lektionerna och i datorsalen (sådant avskydde jag), de pratade om fester med etanolkonsumtion osv. Men sådana saker var jag ju van vid, så egentligen tyckte jag väl inte att klassen var så "hemsk", bara jag höll mig på behörigt avstånd från sådant jag ogillade. Men naturligtvis kände jag mig väldigt ensam i min personlighet, som alltid tidigare.

I dag när jag ser tillbaka på gymnasieklasskamraterna får jag bara negativa associationer, däremot. Anledningen är förstås vad som hände det sista året. Jag blev djupt sårad, och förvånad: jag trodde verkligen inte att de i klassen skulle agera som de gjorde. Först och främst har vi ju hon som jag nämner både i novellen och på biografisidan, hon som jag vände mig till efter den stora händelsen. Jag hade mycket höga tankar om henne, och trodde hon var mycket klok och moraliskt begåvad. Men hon ignorerade mig helt (liksom alla andra jag försökte nå). Varför försökte jag nå folk? Jo, jag blev ju portförbjuden och polisanmäld trots att jag aldrig i hela mitt liv velat något annat medvetet djur (t.ex. människa) något illa, på något sätt. Ändå blev jag utfrusen av såväl lärare som klasskamrater. Det var extremt frustrerande (och jag misstänker att detta ligger bakom min stora fasa inför orättvisor i TV-serier och filmer jag har i dag).

Så jag försökte nå den här kvinnliga klasskamraten, men hon ignorerade mig också; inte ett livstecken fick jag av henne. När jag senare mötte henne en dag efter gymnasietiden frågade jag henne varför hon inte svarade mig. Hennes svar var att hon tyckte det var viktigare att en annan i min klass fick stöd. Det hon inte tänkte på - ja, det INGEN tänkte på - var att jag stod alldeles ensam. Jag hade INGA vänner. De i klassen hade varandra, och förmodligen många andra också. Det var alla mot en. Det kanske man kunde förstå om jag hade gjort något elakt (som inte kan förklaras med sjukdom eller liknande), men det hade jag inte. Det enda jag hade gjort var att ropa på hjälp, och det gör man, förr eller senare, om man mår sämre och sämre för var dag som går, om livet blir mer och mer likt en mardrömslik tortyr för var timme som går. (Dessutom hade jag ju mått dåligt i hela mitt liv.) Det enda jag gjorde var att jag berättade hur jag kände.

Sedan så öppnades ju en diskussion om mig på flashback.info. "Är han verkligen på riktigt?" En av deltagarna i den tråden gick under det äckliga namnet "Buttersvamp". Han berättade att han var en av klasskamraterna till mig under gymnasietiden, och han skrev hur mycket han tyckte synd om de andra i klassen, som jag "utsatt" för saker. Och för deras skull ville han inte ge för många detaljer. En tid efter att tråden på Flashback skapades fick jag kontakt med en annan person i min gamla gymnasieklass. Jag frågade henne vem "Buttersvamp" var, men trots att hon visste det, så berättade hon det inte för mig. Inte nog med att "Buttersvamp" var väldigt elak som skrev det han gjorde i tråden, han var ju också mycket feg. I den här situationen var det ju "jag mot alla", och alla visste vem jag var. Så var det någon som var utsatt så var det ju jag, och inte "Buttersvamp". Men trots det så vågade inte "Buttersvamp" stå för det han skrev; han hånade mig men han vågade inte stå för det, utan skrev under en pseudonym, så att jag inte kunde få reda på vem han var. Jag tycker naturligtvis också att det var väldigt fult av klasskamraten som jag fick tag på, och som visste vem "Buttersvamp" var, men som för "Buttersvamps" skull inte berättade det för mig. Så än i dag vet jag inte vem det var. Därför känner jag ju att jag inte kan lita på någon i min gamla gymnasieklass, så det blir ju någon form av "kollektiv bestraffning" från min sida - jag kan inte göra annat än att känna förakt mot alla i klassen, även om många säkert var väldigt oskyldiga. Tyvärr.

Om det var något jag lärde mig på Duveholmsgymnasiet så var det att aldrig lita på människor; man har bara sig själv. Och tyvärr måste jag erkänna att jag känner ett förakt. Jag kan hantera det, det syns inte, men det finns där. Alltid.

En annan intressant sak jag kan nämna är det här: En av de klasskamrater jag kanske hade lite svårare för i början hette X. Det som gjorde att jag hade svårt för honom var att han var ganska "politiskt inkorrekt". Men så här i efterhand undrar jag om inte han var en av de jag lättast hade kunnat få kontakt med efter den "stora händelsen". Jag prövade aldrig, men jag misstänker det. De som är lite "ruffiga" på ytan, kanske är de som är starkast när det verkligen gäller? Bara en gissning. Jag tror i varje fall att det inte var han som var "Buttersvamp".

Jag fick MVG i nästan alla ämnen (i synnerhet: i alla teoretiska ämnen). Se betygstabell. Jag tyckte alla teoretiska kurser var mycket lätta, i synnerhet matematik, naturvetenskap och språkvetenskap.

"Jag skulle aldrig kunna tänka mig..." skriver du. Min bild av många av lärarna där är att de är väldigt trevliga och mogna när allt går bra och flyter på lätt. Men blir det svårt, på ett eller annat sätt (t.ex. om de hamnar i en situation de aldrig varit i tidigare, eller om de stöter på en person som bryter mot samhällets normer), så är de inte att lita på. Civilkurage finns bara om det inte kräver så mycket av en själv. Tyvärr tror jag det gäller människor (svenskar) i allmänhet. Jag skulle kunna vara mycket mer precis här, men avstår av juridiska skäl.

Den ämnesmässiga undervisningen var det nog inget större fel på, vill jag minnas. Den var bra. Men visst var det alldeles för lätt att få MVG.

Du angav inte någon e-postadress. Hade du gjort det kunde du fått utförligare svar privat, via e-post. Du kan alltid nå mig på andreas@rejbrand.se.

Återigen: stort tack för ditt meddelande.

Andreas Rejbrand