Som jag skrivit om tidigare har jag en längre tid vantrivts något enormt med mitt jobb som doktorand på Matematiska institutionen vid Linköpings universitet, och jag har övervägt att sadla om.

I december sade jag äntligen jag upp mig från MAI. Och jag har för avsikt att helt ge upp matematiken på det yrkesmässiga planet.

Den största anledningen till att jag inte trivdes var som nämnt att jag var ett typexempel på rätt person på fel jobb. Jag var fullständigt malplacerad på institutionen. Om detta hade varit det enda problemet hade jag förmodligen stannat kvar ändå, dels eftersom det är väldigt svårt att sadla om (bland annat ekonomiskt), dels eftersom jag i framtiden förmodligen hade fått ”rätt” jobb. Men det som till slut fick bägaren att rinna över var min konflikt med den administrativa avdelningen och cheferna, som var väldigt bra på att få anställda (speciellt doktorander) att känna sig ouppskattade. De var också bra på att citera allmänna regler och bestämmelser men dåliga på att ta den enskilde anställdes önskemål och behov i beaktning: alla skulle vara precis likadana. Generellt verkade intresset för den enskilde anställde vara lågt.

Jag tror det är en förlust både för institutionen och för samhället i stort att jag slutar på MAI. Jag var riktigt bra på det jag gjorde, och hade potential att gå mycket långt, inte minst med tanke på min enorma motivation och entusiasm.

Jag är rädd för att glömma bort matematiken, men hoppas (och tror) att jag inte kommer att göra det i någon större omfattning. Jag har nog hållit på med matematik lite för länge, och är lite för gammal, för att glömma bort ”allt”. Jag har vidare för avsikt att använda min fritid till att fortsätta producera matematiska texter (läromedel), framför allt den mycket omfattande lärobok jag påbörjat. Dessutom hoppas jag kunna göra en ny version av AlgoSim i framtiden.

Nu börjar jag på läkarprogrammet vid Linköpings universitet.

Jag har länge haft ett stort intresse för medicin och fysiologi. För ett par–tre år sedan läste och memorerade jag t.ex. Sand et al. och Guyton–Hall mer eller mindre för skojs skull.

Ekonomin är emellertid ett problem, eftersom jag inte kommer få någon nämnvärd inkomst under dessa år (utöver lite studiemedel). Det här är ett stort bekymmer för mig. Det känns som om det enda som gått bra för mig i livet de senaste åren har varit just ekonomin, och nu tas även det ifrån mig. Jag är inte säker på att jag har ork och motivation till att klara av den här ekonomiska situationen i över fem år.

Jag har i princip inte gjort något annat än att studera och arbeta ända sedan högstadiet (vänner och sådant har jag aldrig haft), och har studerat åtta år på universitetet. Och vad får jag för det? Nästan sex år med extremt dålig ekonomi. Jag längtar tills jag är klar med läkarutbildningen och kan börja arbeta igen.

Det enda positiva är att jag som ensamstående läkare (med tendenser till arbetsnarkomani) förmodligen kommer att få väldigt god ekonomi i framtiden. Kanske gör detta också att jag under utbildningen med lite godare samvete kan låna en hundralapp eller två (eller tre).