Gästbok

Stort tack för ditt fina meddelande.

Det är just den här reaktionen jag vill ha!

Att skriva öppet och utelämnande om ens innersta känslor och tankar – när det är motiverat – är tungt till en början, men känns åtminstone för mig väldigt rätt till slut. Genom att prata kan man skapa förståelse och lösa problem, det är i alla fall min naiva tro och önskan. Känslomässigt stärks jag av min utilitaristiska övertygelse och min tro på mina egna goda intentioner, även i stunder när ingen annan tycks tro på dem. Detta gör att jag vågar vara så ärlig som jag är.

Nej, jag förlorar tio–femton tusen kronor per månad och kommer att nå nollnivån inom några månader. Jag har därför skrivit in mig hos Arbetsförmedlingen. Jag har ingen aning om vad jag kan få för jobb, men det troligaste är väl att det blir något ”okvalificerat”, t.ex. på lager eller i butik. Efter tio år på universitetet borde man kanske kunna få något annat, men jag har ingen aning om hur arbetsmarknaden eller arbetslivet fungerar.

Tentamina utgör inget hinder för mina läkarstudier. I stället är det den ekonomiska situationen, det faktum att jag kan bli avstängd och VFU-hindret som sätter käppar i hjulen. Om jag inte blir avstängd, om universitetet löser VFU-problemet de skapade och om den ekonomiska situationen på något konstigt sätt förbättras, så kan jag återuppta läkarstudierna.

Jag fick inget gensvar från klassen vare sig på ursäkten eller på den långa förklaringen. Med en klasstorlek på hundra personer kan man tycka att det är lite dåligt, men mitt besvikelsecentrum i hjärnan är mättat, så jag bryr mig inte om det. Däremot har ovanligt många gamla klasskamrater börjat säga ”hej” till mig på stan, i synnerhet om de cyklar. Det gör mig faktiskt lite glad, även om jag samtidigt kan känna att det finns mer att säga än bara en kort interjektion.

Tack igen för ditt trevliga meddelande.

Andreas Rejbrand