Gästbok

Tack för ditt meddelande.

Som du säger är steroidhormonerna (t.ex. binjurebarkens hormoner och könshormonerna) fettlösliga och större delen av dessa är därför inte lösta i blodplasman. I stället är de flesta av dessa hormoner bundna till transportproteiner i blodet. När det gäller könshormonerna är det viktigaste transportproteinet sexualhormonsbindande globulin (SHBG), men även albumin kan tranportera könshormonerna. Det är emellertid viktigt att poängtera att en liten andel (troligtvis omkring 2 %) av t.ex. androgenerna också är lösta i plasma (”den fria fraktionen”), och det råder en kemisk jämvikt mellan transportproteinbundna androgener och fria sådana, t.ex. SHBG–androgen ⇌ SHBG + androgen; denna är förskjuten långt åt vänster, förstås. Komplexet SHBG–androgen är inte ”målsökande”, utan färdas passivt med blodet och stöter sålunda på de flesta av kroppens celler.

Det är bara den fria fraktionen som är biologiskt aktiv, eftersom det bara är de fria androgenerna som kan ta sig in i cellerna. Som du nämner tar sig de fettlösliga androgenerna passivt igenom cellmembranet som ju består av ett dubbellager av fosfolipider (och lite kolesterol). Väl inne i cellen binds androgenen (om en lämplig kollision inträffar) till sin receptor i cytoplasman (om en sådan receptor finns i den aktuella cellen), och komplexet receptor–androgen translokeras till cellkärnan och binds till speciella bindningsställen i DNA. Komplexet fungerar då som en transkriptionsregulator (eller transkriptionsfaktor) och reglerar (ökar eller minskar, tillsammans med andra transkriptionsregulatorer) transkriptionen av vissa bestämda gener. Det är förstås så att olika celltyper reagerar olika på androgener. Tänkbara mekanismer för detta är olika mängder av androgenreceptorerna, olika ”permanenta” transkriptionsregulatorer i cellkärnan, olika behandling av mRNA, olika posttranslationell behandling av färdiga proteiner samt olika uppsättningar av enzymer och faktorer i cellen. Jag vill poängtera att det ju är många olika celltyper (de allra flesta?!) som på något sätt påverkas av t.ex. testosteron (eller dihydrotestosteron som har högre affinitet till receptorn, och som i vissa målceller bildas av vanligt testosteron).

Det kan hända att testosteron påverkar celler även på andra sätt än via den ovan nämnda mekanismen med proteinsyntes.

För den fysiologiska intuitionen kan lite överslagsräkning vara av nytta: Säg att en vuxen man har 20 nmol/liter testosteron i plasma. Detta svarar mot omkring 10¹⁶ molekyler per liter, eller 10¹³ molekyler per kubikcentimeter. (Jag är inte säker på de exakta siffrorna, men storleksordningen är den här.)

Andreas Rejbrand