Gästbok

Tack för ditt meddelande.

Jag tror att jag har ganska bra koll på vilka mina styrkor och svagheter är, men att jag är dålig på att kompensera för svagheterna.

De kanske mest synliga styrkorna är antagligen min förmåga att analysera matematisk–logiska problem och min kreativitet och fantasi som gör att jag passar väldigt bra som matematiker, programmerare, naturvetare och undervisare. Även kommunikation är en styrka, både i skrift och i tal (men kanske i synnerhet i skrift). Hög känsla för vetenskaplighet och objektivitet är närbesläktade styrkor. Jag har också en mycket stark känsla för etik och moral och är ansvarskännande: om jag ser någon som far illa i min omgivning är jag i princip oförmögen att titta bort. Jag tror också att jag är väldigt fördomsfri, bra på att lyssna, förstående och empatisk. Jag tror att jag kan kommunicera med, förstå och på ett konstruktivt sätt bemöta mycket olika sorters människor.

Den främsta svagheten är förmodligen att jag har mycket lätt för att falla ned i omfattande mental ohälsa med depression och ångest. Det förefaller rimligt att detta åtminstone till viss del orsakas av det uttalade utanförskap jag alltid känt. Under skoltiden, som är en mycket viktig tid under en människas liv, då många personliga egenskaper formas, och under tiden på läkarprogrammet (tillsammans med en stor mängd neurotypiska tjugoåringar), blev jag väldigt utanför. Detta berodde dels på att jag var väldigt annorlunda, dels på att jag i praktiken i sådana situationer saknar förmåga att skaffa jämnåriga vänner (ej nödvändigtvis disjunkta anledningar). Under tiden på läkarprogrammet var troligtvis en huvudanledning till min dåliga förmåga att skaffa vänner den identitetskris jag upplevde när jag gick från att ha varit lärare till att själv bli student. En annan försvårande omständighet är mina könspreferenser när det gäller vänskap, samt det faktum att jag i dag i trettio års ålder fortfarande är på ett litet barns nivå när det gäller mer intima relationer, trots ett mycket stort behov av fysisk närhet.

Det verkar dessutom som om jag är mycket dålig på att planera mitt liv och hitta vägar i arbetslivet. Efter tio års utbildning på högskolenivå, inklusive tre år på forskarnivå, står valet mellan ett okvalificerat jobb eller att leva på gatan. Jag är inte gjord för att armbåga mig fram på en arbetsmarknad. När jag började på läkarprogrammet för två år sedan visste jag att pengarna skulle ta slut inom två–tre år, men jag lyckades aldrig göra något åt det. Detta berodde förmodligen till stor del på att jag befann mig i en djup kris under större delen av tiden.

Hur det går med avskiljningsprocessen har jag ingen aning om, och jag vill inte veta det heller. Samhället (speciellt myndigheten Linköpings universitet) vet inte hur mycket de skadar mig.

Andreas Rejbrand