Gästbok

Stort tack för ditt brev.

Jag läste 50 sidor per dag (så när som på kanske fem sidor åt endera hållet, beroende på vad som passade sig med tanke på kapitel- eller avsnittsgränserna) när jag studerade fysiologi på egen hand för två–tre år sedan. Jag memorerade då ”allt”, och som du säger är en naturlig fråga vad jag menar med ”allt”, d.v.s. vilken detaljnivå som gällde.

Detaljnivån var ganska hög; annars hade jag inte vågat använda ordet ”allt”. Självfallet memorerade jag inte texten ordagrant, men nästan all fysiologisk kunskap tog jag in. Det är inte så svårt som det låter, eftersom fysiologin (åtminstone som den framställs i moderna läroböcker, såsom Sand et al. och Guyton–Hall) till större delen är väldigt logisk. Det finns ett ganska litet antal grundprinciper som gäller i hela kroppen. ”De flesta” system i kroppen regleras t.ex. med negativ återkoppling (feedback).

Över lag tycker jag alla diagram i Sand et al. är mycket lätta att memorera, t.ex. Bild 5.22 som beskriver renin–angiotensin–aldosteron-systemet. [Jag skulle i och för sig klara mig lika bra utan dessa diagram, eftersom jag sorterar alla faktorerna rätt i hjärnan medan jag läser prosan. Men diagrammen utgör ändå fina sammanfattningar.] Här kan man notera att de faktorer som reglerar aldosteroninsöndringen är precis de man skulle gissa sig till, och man kan också notera att de substanser som är relevanta är namngivna på mycket logiskt tillfredsställande sätt: renin produceras i njurarna och angiotensinogen blir till angiotensin I som blir till angiotensin II. Slutligen är det av namnet att döma föga förvånande att angiotensin är en vasokonstriktor i sig (jag antar att etymologin ligger där, men jag är inte säker).

När man får en bild av hur hela systemet fungerar, är det lätt att komma ihåg. Även om det tar ett uppslag eller två i boken att förklara, så tar det liten plats i minnet.

Vidare, i kapitlen om t.ex. cirkulationssystemet och andningssystemet, får man ganska mycket gratis av en god fysikalisk intuition av fluider (gaser och vätskor).

Men det är inte så att jag bokstavligt talat memorerat ”allt”. Jag har skippat detaljer i böckerna som känns mer som referensmaterial, t.ex. detaljerade diagram med strukturformler för syntesen av hormoner. T.ex. memorerade jag inte Bild 14.5 på sidan 529. Om jag någon gång i framtiden behöver den detaljkunskapen vet jag var den finns.

Fysiologi är tacksamt att memorera. Däremot skulle jag förmodligen inte klara av att memorera 50 sidor per dag i en anatomiatlas, som t.ex. Netter. Och när jag läste matematik på forskarnivå kom jag aldrig upp 50 sidor per dag i matematikböckerna, eftersom det matematiska materialet till sin natur krävde mycket mer tankearbete och bearbetning än vad som krävs i fysiologistudier.

Åter till fysiologin. Långtidsmemorering är inget större problem, om bara intresset finns. När jag läser boken första gången läser jag mycket noggrant, och smakar riktigt rejält på varje nytt koncept, varje ny mekanism och varje nytt ord. Jag jämför alla nya begrepp med min tidigare kunskap, och undersöker relationerna mellan de begrepp jag studerar (och har studerat tidigare). Association tror jag främjar memoreringen. Sedan går jag under läsningen, vid behov, tillbaka i boken för att påminna mig om exakt hur det fungerade tidigare.

När jag inte sitter och läser, t.ex. när jag går till ICA Maxi eller sitter på bussen, så funderar jag på de nyaste begreppen, så det sker ständigt en bearbetning i huvudet. Med jämna mellanrum repeterar jag också i huvudet (och kanske med boken) tidigare saker jag läst, men dessa mellanrum blir längre och längre med tiden. Först kanske jag repeterar ett visst avsnitt flera gånger per dag, sedan en gång per dag, sedan en gång per vecka, sedan en gång per månad och sedan kan jag det nog för all framtid. Tills jag får en allvarlig hjärnskada, åtminstone.

En nyckel för att lyckas med studier – oavsett vad det rör sig om – är förstås intresse, och jag har ett mycket stort intresse för medicin, trots läkarprogrammets försök att få mig ointresserad av ämnet.

Jo, jag misstänker att jag kommer trivas bättre efter HEL. Om läkarutbildningen mot all förmodan kommer att innehålla inslag av medicin i framtiden, kan det höja mitt intresse för utbildningen. Om inte annat kommer jag att välkomna den förväntade minskningen i frekvens av rena idiotförklaringar när HEL slutar.

Mitt brev var mest ett debattinlägg, så jag skickade det aldrig till studievägledarna. Jag har en princip att jag inte bör ställa frågor om jag redan vet svaren, och här är svaren:

• Ja, förmodligen, åtminstone lite.

• Medicinutbildningen första året innehåller mer än bara fysiologi, bland annat histologi och anatomi, vilket minskar problemet. Om tempot kommer att vara för lågt för mig (så till den milda grad att det höjer blodtrycket på grund av ren frustration) vet jag inte, men det är inte alls säkert. Tempot är kanske helt OK.

• Troligtvis, men det kan trots allt bli ganska bra vid LiU, och PBL verkar förekomma på de flesta lärosäten, åtminstone till viss del. (Och rent ekonomiskt vore det mycket beklagligt om jag förlorade ett halvår genom att börja om vid ett annat lärosäte.)

• Inget här i livet är frivilligt…

Andreas Rejbrand