Svar: Svar på tidigare svar III
Tack för ditt meddelande.
Syftet med dina förslag var inte helt uppenbart, och en möjlig tolkning var den med bristande kompetens. En annan möjlig tolkning, som jag också angav ("mer samhörighet"), är ungefär det andra som du nämner nu ("Kanske skulle det också kännas [...]"). Det första du nämner nu, vilket förmodligen är din huvudsakliga idé, låter lite långsökt. Visst, jag kan prata mer med kassörskorna, men jag har ganska svårt att se hur det skulle leda till en möjlig partner. Det är nog i allmänhet ganska ovanligt att kunder pratar så mycket med kassörskorna, att de lär känna dem privat, och lär känna deras bekanta privat. Elever bör man (som lärare) vara försiktig med. Kollegor, nja ... något långsökt.
AS-föreningar. Finns det sådana? Det gör det, kanske. Jag vet inte: "föreningsliv som föreningsliv"? Jag har inte träffat särskilt många personer som jag vet har diagnosen AS (och jag påstår här inte på något sätt, explicit eller implicit, att jag själv har den diagnosen), men i de få fall jag har träffat sådana personer, eller personer som jag misstänker har/skulle kunna få den diagnosen, så har jag snarare identifierat mig mindre än mer med personen i fråga, eller så har jag känt mig mindre snarare än mer bekväm i personens sällskap. Jag har den fördomen, att personer med AS besitter lägre social kompetens än andra personer, och eftersom jag själv tycker sådan kompetens är viktig (i synnerhet förmågorna att läsa av personer, att läsa mellan raderna, att vara lätt att prata med, att vara lätt att förstå, att ha lätt för att förstå andra och att (vid behov) vara trevlig i sällskap) så misstänker jag att jag nog inte skulle trivas alltför bra i en sådan förening.
Bokens syfte är, som jag ofta nämner, inte enbart att hjälpa mig hitta en partner. Jag vill ju med boken också prata om (bland annat) annorlundaskap i det moderna svenska samhället. Men visst, även partnerfrågan är ett av bokens mål. Mekanismen du efterfrågar är ingen annan än den uppenbara: sannolikheten att en ung kvinna med rätt personlighet och inställning upptäcker mig är förstås högre om många känner till mig, än om väldigt få känner till mig.
Den huvudsakliga anledningen att jag påpekade distinktionen mellan en händelse med låg sannolikhet och en omöjlig händelse hade inget med pedanteri att göra. Snarare vill jag påstå att den diskuterade sannolikheten faktiskt är lite större än "försvinnande liten". Den blir ännu större, till och med nämnvärd eller rent av ganska stor, om man i stället talar om händelsen att jag under min livstid får något av det jag alltid saknat.
Andreas Rejbrand
Uppdatering (8/13/2013 2:07:21 AM): Angående AS: Mitt behov är ju främst känslomässigt, och jag vill ha en "känslomässig" relation och/eller "känslomässig" förståelse. En snabb titt på WP-artikeln om AS antyder att just dessa saker är sådant som AS-personer är mindre bra på...