Flag of the United Kingdom
Andreas Rejbrands webbplats

Aktuellt

Riktning: Nedåt

Som framgår av min bok Ändlös längtan har jag haft (stora) problem med den mentala hälsan de senaste 20 åren. På senare tid har den påtvingade omsadlingen lett till stora psykologiska och sociala svårigheter utöver den ekonomiska krisen som den medförde.

Det har blivit speciellt illa de senaste veckorna.

Det största problemet (för närvarande) är att det är riktigt jobbigt för mig att vistas i min klass (på läkarprogrammet). Vart jag än tittar ser jag en massa personer som pratar med varandra, skojar, ler och skrattar, tar på varandra, kramas. Som bekant (från t.ex. min bok) river det här upp ett enormt sår hos mig. Jag vill också ha vänner att vara med och krama.

För att göra det ännu värre har ämnet den senaste veckan varit STI:er, och då blir det en del konstanterande av det faktum att ungdomar (som de i klassen) är de som har flest sexuella partners. I samband med en föreläsning delades det därför ut kondomer i klassen. Allt det här är som ett extremt hårt slag i magen för mig.

För att göra det extra illa har jag sett en stor affisch på campus, med texten ”Ligga ikväll?”. Affischen riktar sig till studenter och propagerar för säkert sex (antar jag). Jag drabbas av en ångestkänsla varje gång jag får syn på den. Medan jag själv har varit sjuk i över tjugo år på grund av ensamhet, så är tydligen det här med vänskap och närhet något som ”alla andra” får i överflöd, varje dag. Det känns inte lätt.

Svårast har det faktiskt varit att gå hem på eftermiddagarna. För jag vet ju att så länge jag är på campus, så finns det alltid en chans att ett mirakel inträffar, att någon kommer fram till mig och vill prata med mig (sannolikhet < 0.1 % per dag), men hemma är jag i princip garanterad att ingenting alls händer. Därför har jag den senaste tiden dragit mig från att gå hem, genom att gå runt i korridorerna en längre tid innan jag slutligen lämnar campus.

I måndags kväll blev ångesten för stor efter att jag hade gått hem, och jag prövade att dränka den med sprit. Jag gick alltså till närmsta pub och beställde ett antal drinkar efter varandra. Nu vore det politiskt korrekt av mig att säga att ingenting blev bättre av spriten, men faktiskt försvann ångesten helt och ersattes av en tämligen varm och omfamnande känsla.

Efter någon eller ett par timmar på puben gick jag iväg i riktning mot campus, eftersom jag inte ville hem, och jag hade ändå föreläsning inom 12 timmar. Det är nästan obegripligt, men från att ha varit vid Trädgårdsföreningen lyckades jag gå vilse, och kom inte fram till Medicinska fakultetens campus förrän ett par timmar senare. Jag upptäckte då att jag inte kom in med mitt studentkort den tiden (natt), så jag lade mig och försökte sova utanför entrén.

Även om jag fick skydd mot duggrenget så var det inte särdeles bekvämt och jag kunde inte somna. Dels var det lite för kyligt, dels hade jag entréns strålkastare riktad mot mig. Efter ett par timmar började jag därför bege mig hemåt, en ganska anständig promenad.

Väl hemma försökte jag återigen somna in, men då hade ångesten kommit tillbaka. Jag gick därför tidigt på morgonen tillbaka till campus (och då kom jag förstås in med mitt kort). Sedan promenerade jag i korridorerna i flera timmar tills det var dags för föreläsning.

På tisdagseftermiddagen var det ånyo dags att gå hem från campus. Som vanligt ville jag inte det, och kände att ångesten inte var långt borta. Det slutade med att jag lades in på psykiatriska avdelningen på sjukhuset.

Jag sov över på avdelningen (alltså: som patient) och fick dagen efter träffa en överläkare i psykiatri, som skrev ut mig och ville fundera över fallet tills på fredag, då vi träffades igen.

Nu har escitalopramoxalatet i mitt medicinskåp fått sällskap (fan, alla får kamrater förutom jag) av ett par nya preparat, och själv skall jag få träffa en psykolog.

Det räcker kanske, kanske inte.

Jag har nu snart 30 års erfarenhet av den här världen, och om jag skall sammanfatta den med ett enda ord så blir det ”empatilös”. Och empatilöshet är något jag föraktar. I bästa fall är det något jag i framtiden skulle kunna arbeta emot.


Visa alla tidigare notiser.

Visa enbart de senaste notiserna.