Flag of the United Kingdom
Andreas Rejbrands webbplats

Välkommen

Andreas Rejbrand, 2013; Klicka för fler bilder.

Jag heter Andreas Rejbrand, är född i december 1987 och bor i Linköping. Jag har en naturvetenskaplig masterexamen (M.Sc.) med fysik som huvudämne och arbetar för närvarande som doktorand i matematik på Matematiska institutionen vid Linköpings universitet, där jag också under flera år tidigare arbetade som lärare på deltid.

Mitt största intresse är, inte helt oväntat, matematik och naturvetenskap. På senare tid har jag speciellt intresserad mig för matematikundervisning, i synnerhet på högskolenivå. (Därmed inte sagt att jag inte skulle vilja göra om hela den svenska skolan.) Jag har också ett stort intresse för medicin och fysiologi.

Utanför naturvetenskapen är jag kanske främst intresserad av språkvetenskap, särskilt det skriftliga svenska språket. Tyvärr förefaller majoriteten av den text som till vardags produceras i Sverige i dag vara av bedrövligt dålig språklig kvalitet. Allt som oftast är texten bara en sörja av bokstäver och andra tecken; regelbunden stavning, satsbildning, versalisering och interpunktion har ersatts av talspråklig, slumpmässig eller (i fallet med interpunktion) rent av obefintlig sådan. Jag tycker det är både ledsamt och otäckt att se hur illa språket är på många (kanske de flesta) ”bloggar” och andra Internetforum. För att göra något åt saken har jag skrivit en artikel om de allra mest uppenbara språkfelen.

Vidare har jag sedan länge programmerat på Win32-plattformen och jag är intresserad av webbdesign och webbstandarder, speciellt när det kommer till semantiskt rika hypertextdokument. På min fritid sysselsätter jag mig med livets små glädjeämnen, som t.ex. att studera Windows API, läsa tekniska specifikationer från W3C, botanisera bland Unicode-standardens kodpunkter eller studera gamla operativsystems grafiska användargränssnitt.

Bland mina större personliga projekt återfinns den matematiska programvaran AlgoSim, min bok om klassisk mekanik, min mångfaldsutställning TRECS och – framför allt – den mycket omfattande lärobok i matematik som jag arbetar med just nu. Jag önskar emellertid att jag hade mer tid över åt dessa projekt.

När jag mår någorlunda bra förundras jag över komplexiteten och skönheten i naturen. Jag fascineras djupt av tanken på de otaliga platser vi har kvar att upptäcka i universum. Jag fascineras djupt av saker. Jag älskar böcker och filmer, doften av pappret i vissa böcker, och musik och drama kan öppna gömda dörrar i mitt medvetande. Jag älskar kaniner, hundar, råttor och de flesta andra (icke-mänskliga) däggdjur. Morötter är goda att knapra på.

Sedan högstadiet har jag varit mycket engagerad i moraliska frågor. Första versionen av min uppsats om livsfilosofi skrev jag på högstadiet, och den senaste versionen, från gymnasiet, tycker jag fortfarande är lika sann. Det är inte så konstigt, med tanke på att idéerna bygger på uppenbara moraliska axiom och enkla logiska resonemang. Ofta blir jag nedslagen av elakheter i samhället, och mer subtila dumheter återspeglas i allt från vedervärdigt vidriga TV-program till vardagsfördomar och allmänt suspekta, men etablerade, föreställningar.

Jag drömmer om en värld i vilken samtliga människor i varje situation gör det som ökar välmående och minskar lidandet för samtliga inblanda individer (som alltså inte måste vara människor). Det är den precisa formuleringen, men följande kanske är mer målande: Jag drömmer om en värld i vilken människor alltid tar varandra på allvar och lyssnar på varandra. Jag drömmer om en värld i vilken människor aldrig begår elakheter eller ljuger. Jag drömmer om en värld i vilken människor tar ansvar och utan anmodan och aktivt försöker hjälpa varandra (i stället för att hoppas på att ”någon annan” skall göra saker). Jag drömmer om en värld i vilken personer med makt ser till individers enskilda behov i stället för att mekaniskt tillämpa samma procedurer på alla personer. Jag drömmer om en värld utan fördomar och där folk anstränger sig för att bara säga sådant som är sant.

Jag har lidit av mental ohälsa hela mitt liv. Redan i förskolan märkte jag att jag fungerade på ett helt annat sätt än de andra eleverna, och sedan mellanstadiet har jag känt mig mycket äldre än vad jag egentligen är. Och det är inte lika coolt som det låter. Jag har aldrig riktigt kunnat identifiera mig med jämnåriga. Sedan högstadiet har jag i princip inte haft några vänner.

Jag har alltid känt mig missförstådd, osynliggjord och – framför allt – extremt ensam.

Min uppväxt och mitt ”huvudsakliga” problem har jag behandlat i den självbiografiska boken Ändlös längtan, som kan läsas gratis här på webbplatsen. Jag planerar också att själv bekosta ”riktig” publicering av boken. Om du vill göra mig en tjänst finns det (nästan) inget bättre du kan göra än att sprida boken till alla du känner.

Min vardag är alltför ofta en daglig kamp om att hålla humöret uppe så pass att jag kan arbeta.

Andreas Rejbrand
den 22 februari 2014

Se äldre version av den här sidan (2009).