Flag of the United Kingdom
Andreas Rejbrands webbplats

Aktuellt

Brev till LiU:s rektor

Jag skickade följande brev till professor Helen Dannetun, rektor vid Linköpings universitet (bakgrund: 445 och 409):

Hej Helen!

Du har begärt att jag skall undersökas av läkare, i hopp om att denne skall bekräfta ”diagnosen” att jag lider av en psykisk störning, som Du och läkarprogrammets ledning (S och AC, två seniora läkare) har satt, på mycket tveksamma vetenskapliga grunder.

Jag vill här meddela att jag inte har för avsikt att ta mig till Stockholm för att genomgå denna undersökning.

Jag kan helt enkelt inte tänka mig att träffa en svensk läkare. Det skulle kännas som ett nytt övergrepp.

Det som hände i höstas och i vintras var ett stort trauma för mig. Efter att ha befunnit mig i depression under flera års tid blev tillståndet akut i höstas, och jag ropade på hjälp (som jag gjort hela tiden, om än mindre intensivt). Läkarprogrammets ledning behandlar mig då som en avskyvärd person som begått ett hemskt brott, trots att jag aldrig haft några elaka eller egoistiska avsikter i hela mitt liv, och aldrig begått något brott i juridisk mening.

När ledningen för ”Sveriges bästa läkarprogram” träffar en människa i djup kris, med läkardiagnosticerad funktionsnedsättning och som aldrig har fått en ärlig chans att klara sig i samhället, skulle man kunna tro att de ser en chans att hjälpa människan. Men i stället väljer de att inte komma med någon som helst förståelse, tröst eller hjälp, utan väljer att göra sitt bästa för att bli av med studenten på juridisk väg. Vad som sedan händer med studenten är inte deras problem. S och AC:s bemötande var iskallt.

Jag hade kontakt med S och AC flera gånger: en gång fysiskt och några gånger via e-post. Efter samtliga kontakter bröt jag ihop och blev inlagd på sjukhuset. Efter det fysiska mötet höll jag på att förgifta mig med tabletter.

Du och AC författade ett brev till Högskolans avskiljandenämnd (HAN). Brevet innehöll till största del rena spekulationer och gissningar, som gick ut på att jag eventuellt skulle kunna vara farlig för studenter och patienter. Inga konkreta bevis eller argument gavs. Ni gick i detalj igenom min webbplats och mina gamla uppsatser. I en etikuppsats jag skrev på gymnasiet (för över tio år sedan) tyckte ni er upptäcka en brist på förståelse för det trauma som våldtäktsoffer utsätts för. Det är helt obegripligt, för uppsatsen handlar inte ens våldtäkter: den behandlar grunderna i den teoretiska etiken samt medvetandeproblematiken och de praktiska etiska diskussionerna handlar nästan uteslutande om förståelse och icke-egoism, för att sedan specialisera sig till djurrättsetik.

Hur som helst: om jag skulle granska alla era texter i detalj, från grundskolan och uppåt, skulle jag säkert också kunna hitta saker att misstolka.

Andra delar av er anmälan verkar vara medvetna missförstånd. Under vårt fysiska möte sade jag att den aspekt jag begrundade mest innan jag skickade mitt brev till klassen var hur mottagarna skulle reagera känslomässigt. Jag ville absolut inte att någon skulle må dåligt över brevet (vilket jag dessutom skrev i brevet). Huruvida brevet skulle få mig avstängd eller ej begrundade jag inte lika mycket. Jag tänkte alltså mer på klasskamraternas väl. Detta förklarade jag med att ”etik och moral” är väldigt viktigt för mig. I er anmälan till HAN har ni förvanskat detta till ”han skickade brevet till klasskamraterna för att ’etik och moral’ är viktigast” (fritt ur minnet). Flera andra förvanskningar förekommer. Man kan undra om det är en slump att samtliga får mig att framstå i sämre dager.

Också mycket fördomar tycks ligga bakom ert agerande. Som student på läkarprogrammet presterade jag i absolut toppklass både vad gäller medicinsk vetenskap och patientbemötande. Eftersom jag själv alltid har lidit av mental ohälsa, och också lidit mycket över att se andra fara illa, är empati, tröstande och välvilja saker jag brinner för. Under året på Kungsgatans vårdcentral fick jag väldigt mycket beröm för mitt patientbemötande; flera i gruppen lär också ha sagt att de tyckte att jag var ”bäst” i gruppen.

Men S, AC och Du verkar inte ens ha pratat mina gamla handledare om hur jag var. I stället har ni bestämt er för uppfattningen att jag är olämplig som läkare. De som gick med mig på vårdcentralen skulle kunna intyga att jag aldrig på något sätt skulle agera fel i en vårdsituation som vårdgivare. De delarna finns inte ens i hjärnan på mig. Men om man inte frågar dem får man inte reda på det.

De här fördomarna mötte jag också när jag blev inlagd på sjuhuset. Jag träffade ett tjugotal läkare under hösten och vintern, och många kunde väldigt tidigt slänga ut sig kommentar i stil med att jag ”uppenbarligen” inte är lämplig som läkare, utan att ha någon som helst aning om vem jag är.

I brevet till HAN förmedlar AC och Du att jag skulle vilja bli allmänläkare, ”för att man då får lära känna patienterna på ett bättre sätt” (ja, så brukade jag säga). Mellan raderna märks att ni inför denna inställning hos mig hyser samma misstro – rent av avsky – som man gör när en dömd pedofil berättar att han vill arbeta med barn eftersom han ”älskar” barn.

Ni skriver också att min idé om ”empati” är att sätta mig själv i centrum. Detta är det mest obegripliga av allt ni skriver, eftersom min livsfilosofi sedan högstadiet gått ut på strikt antiegoism. Jag kan inte ens komma ihåg hur många gånger jag själv blivit förtvivlad när jag sett andra som far illa. http://rejbrand.se/rejbrand/article.asp?ItemIndex=134 är bara ett exempel.

Min psykolog uttryckte förvåning över att ni inte var intresserade av att prata med honom om vem jag var. Men jag antar att det är logiskt: om ni redan bestämt er för att jag är en hemsk person, så behöver ni ju ingen mer information. Han rekommenderade mig också att anmäla Linköpings universitet till Diskrimineringsombudsmannen.

Jag har ingen aning om varifrån ert förakt gentemot mig kommer, men det som hände under hösten och vintern var inte rätt. Det var ett övergrepp.

I dag plågas jag konstant av obehagliga tankar och minnesbilder från mötena med er. Det går inte en timme utan att jag tänker på allt ni sagt, gjort och skrivit. Ni har gett mig men för livet. I dag finns smärtan hos mig konstant, och förmodligen kommer smärtan att finnas hos mig dagligen i flera år framöver.

Det ni gjorde var i praktiken att sparka på en person som låg och blödde på marken. Gör ni så på hundra personer kommer ni att orsaka hundra personer enormt lidande. Tio personer kommer att ta livet av sig på grund av ert agerande. En person kommer att utföra någon sorts hämnd. Att bemöta personer i djup kris med oförstående och orättvisa straff föder nämligen hat. Att göra som ni gör är alltså inte ens bra ur en strikt egoistisk synvinkel.

Jag antar att en drös av era jurister kommer att studera det här brevet in i minsta detalj. Jag vill därför vara extra tydlig med att stycket ovan INTE är ett hot om att jag kommer att angripa Linköpings universitet (annat än i ord). Stycket ovan försöker bara förklara lite om människans känsloliv, och att grymhet inte gynnar någon i längden, inte ens de som står för grymheten.

Du kanske fortfarande tycker att du ni inte kunde ha agerat på något annat sätt, men det är rent nonsens.

Ni kunde ha gett mig en varning, och jag hade kunnat svära på att aldrig göra något okonventionellt igen. Ni kunde ha sagt ”du får ta en paus nu, men du är jättevälkommen tillbaka när du mår bättre”. Men i stället valde ni att skriva ert ”hatbrev”.

Jag blev så ledsen och chockad över ert agerande att jag inte förmådde gå på uppropet för termin 5. Jag förlorade därför min plats på läkarprogrammet. Man kunde då tycka att ni fick som ni ville, som blev av med mig utan någon rättvis juridisk prövning. MEN TROTS DET valde ni att gå vidare med anmälan till HAN (och ge mig en massa extra men).

På grund av min funktionsnedsättning och det tillstånd jag befann mig i var jag på väg mot hemlöshet under vintern och våren. Men en servitör på den restaurang jag är stamgäst hos hittade ett jobb åt mig som programmerare. Han kan ha räddat mitt liv. Utan honom hade ni kanske bidragit till min död.

Andreas Rejbrand, MSc

E-post: andreas@rejbrand.se
Webbplats: http://www.rejbrand.se
English Website: http://english.rejbrand.se


Visa alla tidigare notiser.

Visa enbart de senaste notiserna.