Svar: Hej
Stort tack för ditt meddelande.
Och ett ännu större tack för att du läste boken Ändlös längtan.
Angående besluten så vet jag inte precis vad det är du tänker på. Många av de saker jag gjort har jag gjort främst i syfte att ventilera och sprida information, och alltså inte främst i syfte att hitta en partner. Sedan vill ”man” kanske inte göra om sig själv helt och hållet ”bara” för att hitta en partner. Jag tycker de metoder jag använt hittills har varit ganska rationella, som t.ex. min bok. Men jag tror ändå att jag håller med dig till viss del. Kanske. Mycket dålig mental hälsa kan ge mindre välgrundade beslut. Till exempel var det nästan uteslutande slumpen som gjorde att jag sade upp mig från MAI och började på läkarprogrammet. Jag mådde så dåligt att jag inte orkade ägna särdeles mycket tankearbete åt frågan.
Jag borde nog inte ha tackat nej till två års betald semester – det hade jag behövt. Och möjligtvis var det inte så klokt att jag sade upp mig från MAI, även om jag vantrivdes väldigt mycket där. Men kanske kommer jag få ett mycket bättre liv om tio-tjugo år tack vare omsadlingen till läkare. Kanske blir det bättre ännu tidigare än så; det är svårt att veta. Nu ”avskyr” jag att vara student (Gud vad jag längtar tillbaka till lärarrollen som jag hade på MAI!), men som medicinstudent får jag för första gången på mycket länge nästan daglig kontakt med jämnåriga, och dessutom med symmetrisk relation (student–student i stället för lärare–student). Det kan vara bra, vad vet jag.
Förmodligen skulle jag vara en mycket lyckligare människa om jag inte var så ”on” när det gäller vetenskap, kritiskt tänkande, etik och moral, språkvård o.s.v., och i stället var mer social och i större utsträckning flöt med strömmen tillsammans med mina medmänniskor. Men jag vill inte ändra på mig där. Jag tycker om mitt ”egentliga” jag.
För att reda ut om det i allmänhet är svårt eller inte att ta sig ur en långvarig negativ livssituation behövs statistik från vetenskapliga undersökningar. Exemplet du nämner är däremot inte övertygande. Jag har alltid trivts i lärarrollen, redan på gymnasiet och på högstadiet. Jag har alltid fungerat bättre, bland annat rent socialt, i rollen lärare–student. Notera att läraren är ensam i sin roll i den sociala situationen i klassrummet, och det är en speciell form av social interaktion, med lite annorlunda regler. Redan från början tyckte jag att lärarrollen fungerade bra på MAI, även om jag blev en mycket bättre lärare med tiden. Den största utvecklingen handlade där emellertid snarare om ämnesmässig skicklighet. Någon större förändring på det sociala planet tror jag inte skett. Naturligtvis förändras alla med tiden, men det går mycket långsamt.
Under mina fem år som undergraduate på Tekniska högskolan läste jag ungefär hälften av mina kurser på MAI och hälften på IFM. På MAI höll kanske 85 % av kurserna mycket hög kvalitet, medan motsvarande siffra på IFM var mer åt 50 %. De MAI-kurser som höll lite lägre kvalitet var oftast på avancerad nivå. Som doktorand på MAI tyckte jag att ungefär hälften av kurserna höll mycket hög kvalitet. (De kurser som höll mycket hög kvalitet var nog i allmänhet de som gavs av MAI-lärare som i stor utsträckning också arbetade med undervisning på grundnivå.)
MAI:s kurser håller sålunda över lag mycket hög kvalitet, och MAI har en del mycket kompetenta undervisare.
Däremot trivdes jag inte alls som doktorand på MAI. Den största anledningen var förstås att jag hellre hade velat ha en ren lärartjänst, men det fanns också andra faktorer. Tidigt förmedlade den administrativa avdelningen uppfattningen att doktorander är en andra klassens anställda. Men framför allt så var det ett fullständigt fokus på att följa alla regler och normer till 100 %, utan att ta någon hänsyn till den enskilde anställdes önskemål. Institutionen var fullt medveten om att jag hade mycket stora problem med den mentala hälsan, men det var definitivt inte tal om att erbjuda någon hjälp där. Tvärtom blev jag väldigt ledsen över det mycket känslokalla och byråkratiska bemötandet jag fick, vilket förvärrade min situation tills jag inte orkade med mer och sade upp mig. Med ett lite bättre bemötande hade jag nog varit kvar där i dag.
För personer utan mental ohälsa tror jag däremot att MAI är en mycket bra arbetsgivare.
Andreas Rejbrand