Gästbok

Stort tack för ditt meddelande.

"Lycklig" har jag inte varit någon gång; jag har alltid haft ganska stora mentala hälsoproblem, och alltid vantrivts med livssituationen (förutom när jag var lärare i matematik på högskolenivå -- det älskade jag). Men du har helt rätt i att jag rent specifikt inte trivs på läkarprogrammet vid Linköpings universitet, åtminstone inte nu, de första sju veckorna, under HEL-kursen. Det kan hända att det blir bättre efter HEL-kursen. Visst, PBL-tramset verkar jag inte bli av med, men HEL-tramset kommer att ersättas med medicin.

Det stora "problemet" är att man måste ha ett jobb. Det jobb jag passar perfekt till är universitetslektor i matematik, eller åtminstone universitetsadjunkt med kvalificerad undervisning i högskolematematik. På grund av samhällets byråkrati kan jag inte få en sådan tjänst. Så något annat måste jag göra. Jag har två gånger sökt jobb på ICA Maxi, utan att få det. (Det är ett jobb jag skulle trivas med, tror jag. Det är ett jobb som man inte tar med sig hem, och som inte skulle slita ut mig i första taget, eftersom jag är mentalt utmattad, inte fysiskt utmattad. Och på fritiden skulle jag kunna skriva läroböcker i matematik, utveckla AlgoSim, TRECS o.s.v. Det hela är ganska tilltalande, utom möjligtvis lönen, men pengar är inte allt.)

Fördelen med läkaryrket är, förutom mitt stora intresse för medicin och fysiologi, den mycket goda arbetsmarknaden och den goda lönen. Om jag överlever läkarutbildningen (bland annat ekonomiskt) så finns goda chanser att andra halvan av mitt liv kommer att bli ganska OK. Jag blir kanske inte "lycklig", men jag kommer nog att må ganska bra: inga ekonomiska bekymmer, i praktiken mer eller mindre fast jobb, kan gå till Pizza Hut varje dag om jag vill, kan arbeta med matematik på den (lilla) fritid jag får.

Andreas Rejbrand