Gästbok

Tack för ditt meddelande.

Jag vet. Först och främst: handikappet (= min säregenhet/ovanliga personlighet) och bagaget (som inkluderar en ganska djupt rotad misstro mot människor) skall inte underskattas. Det är tunga faktorer. Sedan är det svårt att bryta gamla möster och vanor. Har man levt på samma sätt i snart 20 år är det svårt att ändra på sig. Angående papprena jag delade ut på tågstationen vill jag dock säga en sak till mitt försvar: meningen var förstås att folk skulle gå in på min webbplats, där det står väldigt mycket om mig, inklusive mycket, förmodligen, mer "attraktivt". Men jag mådde också väldigt dåligt, så att metoderna då inte var helt optimala är inte särdeles svårt att förstå.

I dag står jag oftast ut med livet, kanske till stor del tack vare escitalopramoxalatet. Jag mår bäst när jag har mycket arbete att göra, kanske av den enkla anledningen att jag då inte hinner gräva ner mig i negativa tankar (en förutsättning är också att arbetet flyter på någorlunda väl). Om jag är upptagen med arbete (i synnerhet på hemkontoret) drabbas jag också mer sällan av negativ stimuli (åsynen av unga par som är tillsammans, t.ex.). Dessutom är jag "trött" och har lite energi kvar. Av dessa anledningar blir det inte mycket gjort på den fronten du pratar om. Ytterligare en anledning är att jag på senare tid börjat fokusera mer på min säregenhet i sig. Jag tycker att samhället är dåligt på att respektera folk som är annorlunda, och jag har på senare tid lagt mer energi på att försöka prata om den saken. Som du vet har jag ju planer på att publicera min bok. Det är ju något, i alla fall, och dessutom något som fokuserar på båda sakerna.

Men låt oss bli mer konkreta igen, och fokusera på det specifika problemet du nämner. Exakt vad tycker du jag skulle göra? När jag inte är hemma i lägenheten är jag på universitetsområdet. Där finns det många unga människor av båda könen, men av uppenbara skäl kan jag inte leta efter en partner där. Så vad återstår? Jag kan väl nämna att jag för några veckor sedan impulsköpte ett (dyrt) årsabonnemang på e-kontakt.se, vilket var ett stort misstag. Dels ogillar jag hela idén med sådana webbplatser, och dels visste jag ju att det är lättare att få kontakt med komapatienter. Det har inte fungerat den här gången heller. Trots att jag kontaktat flera tiotal personer där, enligt konstens alla regler (personliga, intressanta, brev), så har ingen svarat.

Sedan det här med det "sociala spelet". Jag avskyr den termen! I min värld handlar relationer om att man skall vara snälla mot varandra, visa respekt, och relationen bör ge trygghet, stöd, stimulans och glädje. Det är alltså ganska viktiga saker, och att då säga att det här är något man "vinner" i något slags "spel" tar mig emot. Det låter så förfärlig ytligt och barnsligt. Själv kommer jag även i framtiden att nöja mig med att vara snäll, trevlig, intresserad, förstående och lyssnande; något "spel" tänker jag inte börja spela.

Andreas Rejbrand