Gästbok

Tack för ditt meddelande.

Först måste jag påpeka att jag inte är rätt person att fråga, eftersom jag har mycket lite kunskap om de relevanta regler och lagar som gäller och hur dessa brukar tillämpas. Jag kan bara berätta om mina egna erfarenheter och om berättelser jag stött på i media (d.v.s. riktiga medier – s.k. sociala medier har jag aldrig använt mig av).

Min erfarenhet är att diagnostisering inte ger några fördelar för patienten, eftersom diagnosen inte säger något om eventuell behandling eller ger några fördelar i form av t.ex. ekonomiskt stöd. På sin höjd kan diagnostisering kännas bra för anhöriga som då får ett ord att använda – och en anledning att ge upp alla försök att lösa patientens faktiska problem.

Tvärtom kan diagnosticering orsaka skada för patienten. Diagnosen kan göra det svårare eller omöjligt för patienten att söka vissa utbildningar och jobb. Om patienten redan har ett jobb kan diagnostisering få arbetsgivaren att vilja avsluta anställningen.

Mer allmänt betraktas diagnostiserade personer alltför ofta som en andra klassens medborgare. Etiketten skrämmer folk. De tror att patienten är nästa Elliot Rodger, Philip Manshaus eller Daniel Nyqvist.

Diagnostiserade är inte en grupp som får någon sympati eller positiv uppmärksamhet i media. Hur ofta hittar man i media artiklar om hur svårt det är att vara ung kvinna/mörkhyad/homosexuell? Någon eller några gånger i veckan. Hur många gånger har jag sett mina problem tas upp i media? Inte en gång de senaste 30 åren. Om något ytligt liknande tas upp så rör det sig om våldbrott och om hur samhället kan skydda sig mot sådana farliga människor. Hur den stora majoriteten av dessa människor lider i tysthet utan att begå några brott sägs inte ett ord om. De är helt utan röst, helt osynliggjorda.

Jag var verksam som student och lärare på Linköpings universitet i tio års tid och var öppen med diagnoser och omfattande ohälsa. Jag fick ingen hjälp alls, någon gång, trots att jag bad om det. När jag bröt ihop helt mot slutet möttes jag bara av förakt av lärarna och rektorn. Den tiden och den fleråriga rättsprocessen (som jag förlorade) efteråt har gett mig och min familj svåra men för livet. Det går inte att beskriva mardrömen i ord. Vården hade ytterst lite att erbjuda mig, utöver ytterligare förakt och salt i såren.

Jag gavs ingen extra hänsyn med tanke på diagnostisering, fick ingen rättshjälp, fick ingen möjlighet att söka ersättning. Jag har ett par–tre hundratusen kronor i studieskulder, mest från läkarprogrammet som bara gett mig PTSD, men CSN ser ingen anledning att skriva av dessa, trots att detta skall vara möjligt under särskilda omständigheter.

Sverige är i dag inte ett bra land att leva i om man är diagnosticerad och samtidigt man.

Andreas Rejbrand