Gästbok

Tack för ditt meddelande.

Låt mig först kommentera trögheten i systemet. Jag har levt som jag gjort (d.v.s. ensam och utan några nämnvärda sociala kontakter, och med en ganska stor misstro mot andra människor) i hela mitt liv (vilket i praktiken (varför?) innebär omkring 20 år, men jag tror den relativa siffran 100 % är mer relevant). Det är inte lätt att ändra sig då. Lägg också till mitt specifika problem: varje gång jag ser ett ungt par tillsammans, eller för den delen bara en ensam ung kvinna, eller varje gång jag i media ser en antydan om att personer i min ålder eller yngre redan börjat med sexuella relationer, så är det som ett hårt slag i magen. Detta inträffar flera gånger om dagen, och har så gjort i omkring 20 år. Det blir omkring 22 tusen slag i magen, jämnt fördelat under 100 % av min livstid. Detta leder till en trötthet och uppgivenhet, och en brist på energi och engagemang. Det är inte lätt att ändra på sig då.

Det jag framförallt känner att jag måste kommentera är emellertid ditt första stycke. Jag får intrycket av att du är av den uppfattningen, att jag saknar social kompetens (så att jag borde "träna" genom att prata mer med elever, kassörskor, handledare och kollegor). Det är, i sådana fall, ett direkt faktafel. Jag vill snarare påstå att min sociala kompetens ligger en bit över snittet i samhället, i synnerhet när det gäller förmåga att hantera vitt skilda personligheter och situationer (kanske för att förmågan är "implementerad i mjukvaran" i stället för i speciell hårdvara, så att säga). När det gäller tjänstetid och undervisningssituationer kan jag knappast bli mer social, och jag har åtskilliga gånger ätit lunch/middag med kollegor och andra personer (även om det relativt sett händer ganska sällan, kanske var tusende måltid). Kassörskor är ett fascinerande område: jag brukar bli "kär" i kanske hälften av alla unga kvinnliga kassörskor (det gäller förstås inte bara just kassörskor, utan unga kvinnor i allmänhet). Samtidigt kan jag förskjuta tolkningen av ditt stycke något, så att det inte längre antyder brist på social kompetens: om jag interagerade mer med folk kanske jag med tiden skulle känna mer samhörighet med människor. Jo, det är möjligtvis sant, men den processen skulle nog ta flera decennier.

Vidare måste jag bestrida påståendet

[...] det [står] klart att vemsomhelst som interagerade socialt så lite som du gör nu skulle vara singel.

Det är naturligtvis inte helt sant. Att sannolikheten för något är mycket låg, är inte samma sak som att händelsen i fråga är omöjlig och inte kan inträffa.

Om mina förslag inte är genomförbara, hur ska du då börja?

Min bok. (Och även om det inte leder till en "flickvän" i ordets allra mest klassiska bemärkelse, så finns det ju andra, besläktade saker man kan få.) Sedan finns det ytterligare en möjlighet, som känns ganska realistisk och förmodligen skulle vara mycket effektiv.

Angående min bok, så tror jag inte det föreligger några hinder för publicering. Tanken är ju att jag själv skall bekosta publiceringen, så när jag väl bestämmer mig för att göra det, så kommer den (förmodligen) att bli publicerad. Det blir dyrt, men det kommer (förmodligen) att fungera. Jag har i dag inga bra siffror på antalet läsare. Det enda jag rimligtvis skulle kunna ha koll på är antalet nedladdningar, men med tanke på att det finns robotar så är även det lite svårt att bestämma.

Andreas Rejbrand