Svar: Vänskap
Stort tack för ditt meddelande.
Och ännu större tack för att du läste boken Ändlös längtan.
Den här omsadlingen var – och är – väldigt svår för mig. Som du kanske vet var det inte direkt frivilligt (se artikel 198 och artikel 252) som jag slutade med matematiken. Det var först första dagen på läkarprogrammet som jag insåg vad jag gjort. Det känns som om en mycket stor del av ”mig” försvann när jag slutade med matematiken, speciellt matematikundervisningen. Att vara lärare i matematik var ”jag”. Nu vet jag inte vem jag är. Det blev, och är fortfarande, en ganska stor identitetskris. Sedan ogillar jag (milt uttryckt) att vara student, bl.a. på grund av den press det innebär. Efter att ha varit utbränd de senaste åren var det här inget jag behövde.
Min mentala hälsa försämrades ganska betydligt när jag började på läkarprogrammet. Det största symptomet på denna försämring tycks vara en sänkning av den sociala förmågan; det verkar ibland som om jag gått tillbaka till högstadienivån på den fronten. Gamla sår rivs upp.
Detta har försvårat för mig att skapa relationer, och jag har nästan inte deltagit i något frivilligt socialt sammanhang sedan jag började. (Och en stor del av det obligatoriska deltagandet i HEL-kursen har jag ägnat åt att anmärkningsvärt intensivt kritisera kursen och PBL, ibland även i storgrupperna...) Hur som helst tycker jag att de allra flesta människor jag träffat är alldeles fantastiska, och det har jag också vid flera tillfällen sagt. Jag har öst en hel del beundran över medlemmarna i min basgrupp.
Jo, jag har gjort en del försök att skaffa vänner. Tyvärr fungerar jag så att jag starkt föredrar att umgås med en person i taget, och inte i grupp. Därutöver föredrar jag mycket starkt kvinnor framför män, även om det ”bara” rör sig om rent vänskapliga relationer. (Fast jag ”vet” kanske inte skillnaden mellan en ren vänskaplig relation och en partnerrelation, eftersom jag aldrig haft något i närheten av det senare, och knappt något av den förra varan, heller. Dessutom känner jag nog en viss attraktion till nästan alla unga kvinnor.) Jag har försökt att få kontakt med en handfull kvinnliga medstudenter, men det har inte fungerat. Senast i morse fick jag via e-post ett avvisande svar när jag föreslog en middag med en kvinnlig basgruppsmedlem. (Jag överväger för närvarande att skicka en liknande förfrågan till en annan av basgruppens kvinnliga medlemmar, men den låga sannolikheten för framgång får mig att tveka.)
Andreas Rejbrand