Flag of the United Kingdom
Andreas Rejbrands webbplats

Aktuellt

Framtiden?

Det är ingen hemlighet att jag vantrivs rejält med mitt jobb som doktorand. Jag är ett typexempel på rätt person på fel jobb.

Jag älskar matematik­undervisning på högskolenivå, och författande av texter i det sammanhanget. I och för sig älskar jag matematik och naturvetenskap över lag, men det är matematik­undervisning på högskolenivå som passar mig bäst. Som undervisare får man kontakt med stora delar av matematiken (i stället för att som forskare zooma in på ett litet, litet område), och jag trivs mycket bra i rollen som lärare. Dels är arbetet väldigt fritt och självständigt, dels sker det i ett socialt sammanhang.

Därför trivdes jag mycket bra som amanuens på Matematiska institutionen, när jag där arbetade deltid och med enbart undervisning som arbetsuppgift. Tyvärr finns det regler som säger att man bara får jobba som amanuens i tre år, så jag var tvungen att sluta för omkring tre år sedan och söka ett nytt jobb, och det enda som fanns tillgängligt var de femåriga doktorandtjänsterna. Som doktorand har jag 20 % undervisning, 40 % matematikkurser på forskarnivå och 40 % forskning. Naturligtvis tycker jag om undervisningen och matematikkurserna (även om jag är väldigt trött på den press man har på sig som student varför jag börjar bli trött på kurser), och jag har i princip gjort klart dessa två delar av doktorandtjänsten. Däremot är jag inte särdeles förtjust i forskningen, vilket alltså är vad jag har kvar.

Jag tycker det är ”synd”. Vad? Jo, jag tycker det är synd att man inte får jobba med det man vill. Det jag tycker är roligt och det jag är bra på är matematik­undervisning, men jag får inte jobba med det. Som det är i dag finns det personer som vill undervisa (och är förträffliga undervisare), men tvingas forska; det finns också personer som vill forska, men tvingas undervisa (och ärligt talat inte gör ett alltför bra jobb). Det vore bättre om man själv fick välja vad man ville göra. Detta vore inte bara bra för den enskilda anställda, utan även för arbetsgivaren och samhället i stort, eftersom man förmodligen gör ett bättre jobb om man jobbar med det man är bra på och tycker är roligt.

Själv älskar jag matematik­undervisning och det verkar som om jag är bra på det. Något som däremot är säkert är att min passion för det gör att jag som undervisare lägger mycket mer energi på att göra ett så bra jobb som möjligt än vanligt. Min arbetsgivare är naturligtvis medveten om att jag önskar ett jobb med 100 % undervisning, och jag har föreslagit att jag skulle kunna arbeta 150 % med undervisning till 80 % av en heltidslön. För min del skulle det kännas som en ren betald semester, och arbetsgivaren skulle få en anställd som sköter sitt jobb med osedvanlig entusiasm och noggrannhet.

Men så fungerar det inte. Det spelar ingen roll hur pass bra man är på matematik­undervisning – det enda som räknas är vilka formella kvalifikationer man har. Vill man undervisa på högskolenivå måste man nästan ha en doktorsexamen (minst). Det är egentligen lite dumt (vilket jag försökte få att låta uppenbart). Visst, jag skulle kunna arbeta för en doktorsexamen de kommande två åren, och sedan jobba två år som postdok, och sedan söka en tjänst som universitetslektor. Efter det behöver jag – om jag har riktig tur – inte hålla på med forskning längre, utan kan arbeta enbart med undervisning.

Vilket resursslöseri! Ovan nämnda strapatser skulle inte på något sätt göra mig till en bättre undervisare (och inte heller skulle jag bli bättre på matematik). Det är som om målare skulle tvingas att utbilda sig till juridiska rådgivare i fem år innan de får börja måla hus på heltid. Som lärare skulle jag göra ett mycket bra jobb, kräva lite i lön, och känna mig väldigt tillfreds med mitt jobb. I stället gör jag ett halvdant jobb som forskare. Och samtidigt skulle det förvåna mig om det inte finns folk som vill forska, och som inte tycker om undervisning.

Jag har väl egentligen inget emot forskning i sig: jag skulle nog kunna bli en väldigt bra forskare om jag fick välja forskningsområdet själv. Jag kan nämligen arbeta otroligt effektivt med sådant som jag själv är intresserad av. Som det är nu är emellertid forskningsämnet något man blir tilldelad.

Borde jag inte bara bita i det sura äpplet och arbeta mig fram till en doktorsexamen? Jo, men det är inte alls lätt. Som bekant har jag mått väldigt dåligt i nästan hela mitt liv, åtminstone sedan högstadiet. (Se min bok Ändlös längtan.) Det känns som om jag gått i en snårig uppförsbacke de senaste 15–20 åren. Jag är otroligt trött på det. Och i den sitsen är det inte så kul att som grädde på moset ha ett påfrestande jobb som man inte tycker om och som sliter ut en. I dag mår jag så pass dåligt att jag bara kan arbeta i ett par minuter med forskningen; sedan måste jag ta en paus. Jag är helt slut.

I våras fick jag ett erbjudande om att få sluta som doktorand och arbeta två år (men inte längre) som lärare på heltid. Efter att ha rådfrågat några bekanta valde jag att tacka ”nej” till erbjudandet. Det var nog ett stort misstag. Jag tackade ”nej” till två års betald semester. I och för sig skulle inte erbjudandet lösa mina största problem (se min bok Ändlös längtan) men jag skulle i varje fall få ett jobb som jag älskar, och som inte på något sätt sliter ut mig. Jag hade också kunnat skriva klart min mycket omfattande lärobok i matematik under dessa två år. Jag hade helt enkelt fått två förhållandevis bra år. (Sedan hade jag blivit arbetslös, men det finns en nackdel med allt.)

De personer jag rådfrågade menade att jag åtminstone borde ta ut en licentiatexamen (omkring ett års arbete) innan jag slutar som doktorand. Men jag förstår själv inte riktigt vad poängen med det skulle vara. Jag skulle kanske orka med detta, om jag sedan blev lovad en tjänst som universitetslektor med 100 % undervisning. Men det skulle aldrig hända! Jag har blivit informerad om att man i praktiken behöver en hel doktorsexamen + postdok + annat trams + ytterligare annat trams innan man kan söka en sådan tjänst. Och det skulle jag aldrig orka.

Något som ytterligare försvårat för mig på jobbet är min konflikt med den administrativa avdelningen. Efter den huvudsakliga incidenten klarade jag knappt av att vistas i institutionens lokaler under ett halvår. I dag klarar jag av det, men jag vantrivs fortfarande på arbetsplatsen (som arsenik på grädden på moset).

Jag har räknat på det och kommit fram till att jag skulle gå minus varje månad om jag blev arbetslös, och det är i princip det enda som hindrar mig från att säga upp mig. Jag överväger att sadla om till läkare, pilot eller lokförare. Men jag har också sökt jobb i kassan på ICA Maxi.


Visa alla tidigare notiser.

Visa enbart de senaste notiserna.