Gästbok

Om jag trodde att det skulle ha någon som helst effekt skulle jag be dig att läsa mina svar en gång till. Det handlar inte om att jag är viktigare, det handlar om vilket lidande som är störst. Jag hör att du är en övermänniska, och det får du väl vara glad för. Att det i den här situationen är jag mot resten av världen verkar du inte inse eller ta hänsyn till. Själv står jag alltid på den svagastes sida. Går du i klassen? Tror du att du vet allt om situationen? Den tidigare situation som Linn nämner inträffade på gymnasiet, för över tio år sedan. Det handlar inte om strategi, det handlar om rop på hjälp vid svår depression och ångest, något som du inte alls verkar ha någon förståelse för.

Men visst, så här i efterhand kan jag hålla med om att en bättre lösning antagligen hade varit att jag helt enkelt tagit livet av mig.

Som jag sagt flera gånger tidigare håller jag med om att delar av brevet var för hårda, men du skulle också göra dumheter om du drabbades av lika kraftig depression och ångest. Att du inte förstår det beror förmodligen på att du inte drabbats av sådant i sådan omfattning, vilket är något du borde vara tacksam över.

Uppdatering (2016-12-07 11:03:46): Jag har skrivit det tidigare, men vill återigen påminna om att jag förstår och håller med dig och Linn i det mesta som ni skriver. Det har kanske inte märkts, emellertid, eftersom jag mest fokuserat på de få invändningar jag har. Anledningen är, som du korrekt gissar, att jag hamnar lite i försvarsställning. Jag känner mig extremt känslig och skör nu, och det krävs väldigt, väldigt lite för att jag skall bryta ihop fullständigt. För tusende gången: hur jag än bryter ihop, så skulle jag aldrig någonsin skada någon annan människa!

Också för tusende gången: jag har aldrig haft för avsikt att skada någon och ansträngde mig verkligen för att inte brevet skulle uppfattas som skrämmande, och mottagarna kände mig och visste (tror jag) att jag inte menade illa eller var farlig. Det verkar som om du vägrar att inse det.