Gästbok

1. Det är alldeles riktigt att det är en satsradning. Den är av typen "comma splice", och alltså inte av typen "run-on sentence". I svenska språket räknas normalt sett den här typen av satsradning ("comma splice") som grammatiskt godkänd vid smakfull användning (den andra typen är givetvis aldrig OK), men du har alldeles rätt i att jag förr i tiden hade nolltolerans mot alla former av satsradningar. Jag har emellertid glidit lite åt det mer liberala hållet när det gäller språkbruk de senaste åren. Det handlar främst om att jag vill att folk skall förstå mig. Trots allt är ju det lite av poängen med all sorts kommunikation. Och en gyllene regel (som jag alltså tidigare inte respekterat) är att anpassa språket efter mottagaren. Mitt nya, lite mer liberala språkbruk är alltså en "kommunikationsstrategi". Jag har ju under åren märkt både tydligt och väl, inte minst här i min gästbok, att folk ofta har svårt att förstå vad jag säger, för att jag ibland säger lite ovanliga saker. Jag är lite ovanlig. Majoriteten av de meddelanden jag fått de senaste året har varit meddelanden som driver med mig, och som jag inte ens publicerat. (Senaste exemplet: "Hej Andy. Jag har en fråga. Hur ska vi lösa neger- respektive judeproblemet?". Positivt med bindestrecket, i alla fall.) När jag väl tänker efter är nog "Oskars" meddelande ett ännu bättre exempel. I den situationen känner jag att jag behöver göra mitt yttersta för att få fram det jag vill säga. Att jag förr prioriterade formellt och högtravande språk framför kommunikationens effektivitet och ändamålsenlighet berodde förmodligen till största delen på att jag under grundskoletiden och gymnasietiden ville göra allt för att visa att jag var annorlunda än mina jämnåriga. (Jag avskydde "ungdomskulturen" och kände verkligen att jag inte passade in där. Det ville jag förstås visa, i synnerhet som alla utgick från att alla ungdomar var precis likadana.) Ett annat vägskäl jag står inför beträffande språkbruk och kommunikation just nu är om jag skall fortsätta att anstränga mig att skriva med en tydligt ansvarsfull, förstående, och ödmjuk stil (som jag gör t.ex. här), eller om jag skall tillåta mig själv att skriva som jag egentligen känner för att skriva, d.v.s. med en ganska stor mängd sarkasm (som på sina ställen här). För mig är humor en copingstrategi. Det går ju inte en dag (knappt en timme) utan att jag ser, läser eller hör saker som påverkar mig negativt. På nätterna ligger jag sömnlös av ilska över alla orättvisor jag drabbats av genom åren. (Låt oss inte bråka om huruvida det är så orättvist eller inte. Det är så jag upplever det.) I mitt huvud pågår alltid en massa sarkastisk humor, om allt jag ser och hör. Det är definitivt en copingstrategi, och med tanke på att den typen av "text" dominerar i mitt huvud så är det lätt hänt att den också hamnar på pappret. I Ändlös längtan, på sidan 66, där jag listar potentiella katastrofer, hade jag ursprungligen med "invasion av utomjordingar" (som humor, förstås), men Lars påpekade att den stilen inte främjar mitt syfte, och där lyssnade jag faktiskt på honom. (Däremot fick jag visst fortsätta att skjuta runt på IKEA.)
2. Det beror på vad du lägger i ordet "Gud". Kort version: Om någon ger mig en bok i vilken det står om människor som gjort en massa "övernaturliga" saker, och jag får välja mellan att tro att texten utgör en skildring av verkligheten och att texten är ett rent fiktivt verk, så väljer jag det senare, av den enkla anledningen att den förklaringen förefaller mycket mer sannolik.
3. Det stämmer att jag skrivit det. Bland annat står det här. Det finns flera anledningar till att jag själv alltid läser böcker från pärm till pärm. En anledning är att de flesta böcker är gjorda för att läsas så. Hoppar man in i kapitel 6 i en bok om differentialgeometri kanske man inte förstår de begrepp och den notation som introducerats i tidigare kapitel. Dessutom har väl författaren ofta en röd tråd genom hela texten, som man går miste om om man bara läser lite här och där. Vidare bygger ju författaren upp en relation till läsaren allteftersom sidorna läses; den relationen blir kanske bättre om man läser boken från början till slut. En annan anledning är att man förmodligen lär sig mer om man läser 100 % av en bok, än om man läser en mindre andel (det är jag ganska övertygad om). Själv antecknar jag nästan aldrig i böcker; jag är pedantiskt rädd om mina böcker, och tål inte några skadade kanter, vikta sidor, eller något kladd i boken. (Detta är också en av anledningarna till att jag alltid väljer hardcover framför paperback eller pocket. En annan är att jag tycker om vackra, välgjorda böcker.) Om jag skall läsa en viktig bok, där jag skall memorera allt, så ... ser jag till att memorera allt. Jag vet inte om jag orkar gå in på någon neurokemisk analys om hur memorering fungerar, men i praktiken gör jag så här: jag läser några sidor, kanske tio sidor. Sedan tar jag en paus. När jag kommer tillbaka repeterar jag dessa sidor "på hög nivå", som jag kallar det. Det innebär antingen att jag först i huvudet tänker igenom allt och sedan checkar av att jag kom ihåg allt, eller att jag bara lite snabbt skummar igenom sidorna och återigen "noterar" (i huvudet) de viktiga resultaten. Sedan fortsätter jag med tio sidor till. När jag lärt mig något nytt repeterar jag materialet väldigt ofta de första dagarna (flera gånger per dag), sedan kanske någon gång per dag, och efter någon vecka räcker det om jag repeterar det en gång per vecka. Efter några månader kanske det räcker med en gång per månad. Efter några år kanske man inte behöver repetera alls. Överlag har jag bra minne och brukar snabbt och med förhållandevis liten ansträngning kunna memorera ganska stora mängder data. Under sommaren läste jag t.ex. 13 böcker i fysiologi, anatomi, biomekanik, elasticitetsteori och hydrodynamik, med en fart på ungefär 50 sidor per dag. Det gick bra, och jag memorerade allt jag kände var relevant, och avsnitt som inte kändes lika relevanta läste jag lite mer kursivt.

(Jag är patologiskt dålig på att fatta mig kort.)