Gästbok

Tack för ditt långa meddelande.

Jag håller med om i stort sett allt du skriver (i de fall som berör lite "luddig" psykologi håller jag åtminstone med om att man kan se det på det sätt som du beskriver, och jag ser det själv på nästan precis samma sätt). Det bör väl heller inte komma som någon förvåning för dig att jag själv redan är medveten om allt du tar upp – jag har ju haft gott om tid att tänka på mina problem. Däremot är jag mycket glad att du skickade in dina reflektioner, eftersom de är väldigt välformulerade, och dessutom kommer från en tredje part, vilket är en vinst i sig. (Många andra personer har gett mig liknande kommentarer tidigare, men, som sagt, aldrig lika välformulerade, och inte heller i gästboken.) När det gäller boken är det avsiktligt så att den bara är en "problemformulering". Jag tror också att de senare delarna av boken är extra relevanta i den här diskussionen. Jag tror faktiskt att jag själv ganska lätt skulle kunna få något som liknar "det jag vill ha" om jag bara ställde in mig helt på det ("jag skulle kunna sluta röka, om jag bara ville"), och åsidosatte diverse inlärda försvarsmekanismer, men jag vet inte om det skulle befria mig. Vi vet båda var skon klämmer: känslan av orättvisa. Jag vill ha det jag alltid önskat mig serverat på ett guldfat av kungen. Det hela bör förstås direktsändas över hela Europa (minst), och jag bör också få en ekonomisk kompensation på minst trettio miljoner kronor. Frågan är om jag inte krigat så länge, att kriget numera betyder nästan allt för mig.

Tyvärr såg jag inte det näst sista stycket i ditt meddelande, eftersom en rosa, förmodligen något berusad, älgko klädd i kilt sprang runt i trädgården och sjöng en något förvrängd version av Stockholm i mitt hjärta av L. Berghagen just när det rullade förbi på skärmen (men du behöver inte skicka det igen).

Jag kommer förmodligen att återkomma med ytterligare svar.

...som nu, till exempel. Uppdatering (1/19/2013 11:48:37 PM): Det känns som om du missat en aspekt, när du bara fokuserar på partnerfrågan. Det är lätt att göra det, eftersom den är så konkret, men mitt problem har också en mer diffus del. Det framgår tydligt i boken att jag alltid känt mig utanför. Det har alltid känts som om jag inte passar in i den här världen. I hela grundskolan och under gymnasiet kände jag mycket starkt att jag fungerade (tänkte och kände) på ett helt annat sätt än mina jämnåriga. Det i sig, helt oberoende av själva partnerfrågan, kan förklara både ett och annat. Nu är barn barn, och jag kan svårligen beskylla mina gamla klasskamrater för något (i varje fall inte under grundskoletiden), men jag upplevde också att lärare och andra vuxna inte riktigt ville veta av min säregenhet. Jag tror alldeles säkert att de vuxna omkring mig kunde ha hjälpt mig mycket bättre under min uppväxt. Vidare är det ju inte någon hemlighet att jag kände mig mycket illa behandlad av så väl elever som lärare på gymnasiet, och jag tycker att massmedia i dag osynliggör folk som är annorlunda. Så även utan partnerfrågan finns det en bakgrund till mitt latenta (och ibland inte så latenta, men i varje fall tämligen måttliga) förakt mot samhället. På senare tid har jag väl mest stört mig på att samhället är dåligt på att se individen; vissa personer har särskilda behov och passar inte in i de mallar som används.

Jag tycker definitivt att jag skall publicera min bok, även i skrift. Du skrev ju själv att "ensamhet [är] ett stort problem i vårt samhälle som borde gå att göra mer åt politiskt", och dessutom "Det behövs mer offentliggörande av djupa och svåra känslor i vårt samhälle. De känslor som offentliggörs är oftast av ytlig och lättsam karaktär, vilket förfrämligar människor som har djupa och svåra känslor. Det gör också att samhället inte kan dra nytta av de insikter dessa känslor ger." Jag kunde inte sagt det bättre själv. Varför i all sin dar gäller detta, menar du, bara på Internet? Om jag inte förstått saken fel, så har vi tryckfrihet i det här landet, vilket innebär att jag har laglig rätt att publicera min bok, även i skrift. Om lagen nu för en gångs skull står på min sida tänker jag utnyttja det. Och syftet tycker jag inte är särdeles ondsint: vi verkar ju båda vara överens om att boken kan ha en positiv effekt på samhället, samtidigt som den är en möjlig väg framåt för mig. Så varför skulle jag inte publicera boken även i tryckt form (med en massa marknadsföring)? Det lär ändå bli jag som betalar kalaset.

Du skriver att boken förmodligen skulle uppfattas som ointressant av de flesta. Gäller i sådana fall inte det även på Internet? Jag tror att ditt påstående är sant, men jag tror också att ditt andra påstående, som jag citerade ovan, är sant. Och det är väl en vinst? Sedan kan man ju diskutera vad som är (borde vara) "intressant". Om jag inte misstar mig, så har en känd svensk fotbollsspelare vid namn Zlatan gett ut en bok, som blivit mycket omtalad. Zlatan har, återigen så vitt jag vet, i sitt liv aldrig gjort något märkvärdigt (utöver fotbollen), och han har heller aldrig gjort något för någon annan (bortsett, möjligtvis, från lätta saker, som att skänka lite pengar om man är gräsligt rik). Ändå blev hans bok väldigt populär. Jämfört med t.ex. den boken borde min bok snarast bli Sveriges nya nationalepos. Och värst av allt: Medan Zlatans bok förmodligen gett honom en massa pengar, som den aktuella mångmiljonären knappast behöver, så kommer jag att bekosta min bok helt själv samtidigt som jag inte räknar att med några försäljningsintäkter att tala om.¹

Är det måhända så att du är orolig för min ekonomi? I sådana fall, tillåt mig att oroa mig själv för den. Även om det här kalaset kommer att kosta mycket pengar, så är det gott och väl inom de marginaler som min ekonomi tillåter. Förvisso är jag extremt fattig jämfört med Zlatan, men jämfört med jordens medelbefolkning är jag, liksom nästan alla svenskar, väldigt rik. I själva verket har jag, tack vare en (enligt mig själv) mycket god inkomst och låga återkommande utgifter, en väldigt god ekonomi just nu².³

Jag reagerarde också lite på det här med "överspecifika" krav: jag tror inte det är så illa. Tag t.ex. incidenten med Elins språkbruk (s. 20) på gymnasiet. Det skulle inte störa mig det minsta i dag. Generellt sett är jag en helt annan person i dag än på gymnasiet. (Och även om så inte vore fallet, så kan man inte ta upp situationen med "Elin" som exempel på hur jag hanterar/hanterade relationer, eftersom den relationen var mycket speciell. Bland annat befann jag mig i djup depression vid tillfället.)

Du pratar också mycket om "livspartner", men jag hoppas det framgår i boken att jag skulle "nöja mig" [="bli överlycklig", "bli räddad", "bli befriad", you name it] för betydligt "mindre" än så! (Jag har funderat en del på om en endagstur till Danmark skulle fungera, men jag är osäker. Det kan vara för lite, och inte främst på grund av förledet "endags-".)

Slutligen vill jag nämna att mitt problem de allra flesta dagar inte kontrollerar mig, utan tvärtom. Visst, det går sällan en dag utan att jag ser något som stör mig (ett par tillsammans, en reklamfilm, en nyhetsartikel...), men jag hanterar det. Bortsett från enstaka "attacker" kan jag nästan tycka att jag lever ett harmoniskt liv. Tråkigt, men fungerande. Bäst mår jag när jag har jobb "upp över öronen"; kanske ligger det något i hypotesen att man "inte har tid" att må dåligt när man jobbar mycket. Jag är nu 25 år, och har alltså levt omkring en tredjedel av mitt liv. Även om jag under de återstående två tredjedelarna inte skulle få den "upprättelse" jag önskar, så ... so what? Vad spelar det egentligen för roll? (Jo, det spelar förstås en roll, eftersom "välmående är bra och lidande är dåligt". Den senare meningen uttrycker däremot en känsla av likgiltighet, som kanske också kan vara nyttig i mitt fall.)

Andreas Rejbrand

¹ Jag har egentligen inget emot Zlatan (jag vet inte mycket om honom), utan använde bara hans bok som ett exempel på en bok som fått mycket uppmärksamhet trots att det bara är en personlig biografi som, såvitt jag vet, inte innehåller något särdeles intressant. Sedan kan jag också tycka, åtminstone lite grand, att idrottsstjärnor, som egentligen bara lever ut sina fritidsintressen, får orimligt mycket pengar och uppmärksamhet i media.

² Personer som lider av mental ohälsa, gissar jag, löper något högre risk att förlora sina jobb.

³ Jag tycker det är en självklarhet att personer med god ekonomi skall skänka bort åtminstone en mindre summa pengar till välgörenhet regelbundet. Själv sjänker jag pengar till Amnesty International varje månad, och jag har planer på att utvidga givandet. Framförallt skulle jag vilja få med djurrätts- och miljöorganisationer.