Gästbok

Tack för ditt meddelande.

Du har tyvärr missförstått en hel del om mig. Om du läser uppsatsen "Livsfilosofi II" förstår du bättre hur jag tänker. Visst - jag tror alldeles säkert att många människor mår bra, kanske till och med som bäst, då de är tillsammans, skrattar, äter och kanske dricker (kanske t o m etanolbaserade drycker). Eftersom välmående är bra, tycker jag att de som utför dylika aktiviteter gör rätt, så länge de inte (direkt eller indirekt) orsakar något ovälmående för sig själva eller för andra. Jag ser således inte ner på någon sådan person. Dock är det faktiskt så att jag faktiskt trivs bäst ensam, eller i mycket små grupper, och dessutom trivs jag inte bland folk som "stojar", utan jag föredrar lugn och ro; alla är olika, och just jag har just denna egenskap. Eftersom jag inte erhåller något välmående från att vistas i stora grupper, utan snarast erhåller ovälmående, bör jag heller inte göra det. Om någon mår bäst av att gå ut och festa bör hon göra det; om någon mår bäst av att sitta och läsa eller skriva om matematik och fysik, bör hon göra det. Man skall göra det man mår bra av, så länge det inte ställer till skada för någon annan eller för sig själv senare i livet (och skadorna "överväger").

Jag känner mig övertygad om att välmående är lika viktigt för alla som känner välmående, och är därför emot alla brott som kraftigt sänker andras välmående bara för att utövaren skall få extra välmående: till exempel är jag helt emot mobbning, misshandel och djurplågeri. Dessvärre är min uppfattning att de flesta människor inte kommit till denna insikt; speciellt är uppfattningen att ett bestämt lidande hos ett annat djur än en människa är (mycket) mindre allvarligt än samma lidande hos en människa, vilket jag ser är självklart fel - precis på samma sätt som rasism är fel. Dessutom har jag själv blivit mobbad hela mitt liv, och än idag möts jag av förakt bara för att jag är annorlunda än de flesta andra medborgare. Se den aktuella "hatkampanjen" på Flashback, eller meddelandet strax före dig i gästboken. Dessutom är jag intresserad av livets stora frågor, såsom vad en människa är, hur medvetandet fungerar samt hur universum är uppbyggt. Till 99 % av de moraliska anledningarna ovan, och till 1 % av den mer faktamässiga (deskriptiva) frågevärlden just nämnd, måste jag erkänna att jag känner mig mer "upplyst" än medelmedborgaren - och hur mycket jag än vrider och vänder på frågan kan jag inte hjälpa att känna detta motiverat.

Angående dina två slutsatser:

1. Nja, inte riktigt, som jag hoppas framgår av texten ovan. Dock har jag ett problem - jag känner ett stort behov av att ha en (1) riktigt nära vän, men p g a att jag inte trivs i folksamlingar blir det ju svårt att finna denna vän. Det är ett problem jag har; dock är detta det enda problem jag är medveten om att jag har; i övrigt anser jag mig fungera optimalt (i synnerhet med tanke på de trakasserier jag tvingas utstå från samhället).

2. Jag är en livsnjutare, och är i praktiken varken snål med god mat eller lite annan lyx i vardagen. Jag "lider" (tolka det som ett skämt) av "allvarligt" Coca Cola-beroende. (Dock är jag väldigt mån om att vara disciplinerad och kunna klara alla tänkbara svåra situationer; endast om jag har den disciplinen tillåter jag mig lyx, men då jag anser mig ha denna blir det i praktiken inga problem.) Carpe diem!

Andreas Rejbrand