Gästbok

Tack för ditt meddelande.

Det förvånar mig inte. De flesta hypoteserna jag listade var ju icke-personliga. Det är lite olyckligt för mitt fall, att det tydligen finns så många män som ger intrycket av att vara "desperata" i sådana sammanhang, eftersom sådana som jag då försvinner bland mängden. Jag är ganska övertygad om att min situation är unik i sin omfattning. Majoriteten av alla dagar känner jag stor sorg över min saknad, och jag påminns många gånger per dag om situationen. Varje gång är det som ett slag i magen. Dagar då jag inte är fullt sysselsatt med arbete går jag lätt ner mig helt. Och så har det varit så länge jag kan minnas (jag har ju haft mitt problem åtminstone sedan lågstadiet). Den uppväxten och livssituationen har varit, och är, ett ganska stort trauma. (Sedan har vi ju också en massa medicinering och sjukhusbesök.) Så jag vågar påstå att mitt "behov" av en kvinnlig vän i praktiken, ur en rent utilitaristisk synvinkel, är större än de allra flesta mäns. Men trots det så syns ju inte det när mängder av män, oavsett hur stora behov de har, översvämmar sidor som e-kontakt.se. Så, nu fick jag det ur mig (igen). (Och varför säga något politiskt korrekt när man kan säga något som är sant?)

Jo, ditt förslag är bra. Däremot har jag ingen aning om vad det skulle vara för förening. Bokstavligt talat: ingen aning. Jag är dessutom rädd att det skulle bli en Mr. Bean-liknande parodi av det hela, eftersom jag till min personlighet egentligen har lite svårt att ta "föreningslivet" på allvar. Vidare är det som jag påpekar sist i min bok relevant: även om jag nu (läs: bara 20 år för sent) skulle få det jag alltid saknat, så vet jag inte hur såret skall läka. Jag skall, som du vet, publicera min bok inom kort (läs: inom min livstid). Det tror jag kan vara nyttigt både för mig och andra i liknande situation.

Tack igen för ditt meddelande.

Andreas Rejbrand