Gästbok

Stort tack för dina vänliga ord.

Är det så? Jag vet inte. Lärarna vid Linköpings universitet och läkarna jag träffade som patient var rörande överens om att jag var en dålig människa som bara hade mig själv att skylla, och att samhället bara hade gjort rätt när det hanterat mig. Men jag håller med om att ”normala” människor (som inte är läkare eller högt uppsatta statstjänstemän) har varit mer flexibla i sina tankegångar. Jag har blivit väldigt bra bemött av präster, diakoner, poliser, restaurangpersonal, arbetskamrater. Det är bara synd att det är läkarna och de höga statstjänstemännen som har all makt över mitt liv.

Nu måste jag på något sätt överleva den här rättegången. Jag är inte alls stark nog att klara av det, så i princip kan vad som helst hända. Som jag skrivit tidigare känns det som om LiU vet om hur skör jag är och försöker trigga mig att ta livet av mig. För de vet ju att jag aldrig skulle komma tillbaka till läkarstudierna i Linköping vad som än händer. Dels har jag glömt bort nästan all medicin, så jag är inte länge kompetent att fortsätta på termin fyra. Jag har heller inte på långa vägar pengar för att finansiera ytterligare studier, och på grund av min funktionsnedsättning/mentala ohälsa skulle jag aldrig lyckas fixa till en lösning med t.ex. arbete vid sidan av studierna. Vidare lider jag av posttraumatisk stress efter det som hände under tiden vid läkarprogrammet och skulle inte klara av att träffa lärarna vid läkarprogrammet igen.

Om jag överlever rättegången kommer jag att inse att jag är vid liv men inte har något liv.

Andreas Rejbrand