Gästbok

Tack för ditt meddelande.

Och ännu större tack för att du läste Ändlös längtan.

Jag vet inte exakt vad du tänker på när du talar om talar om ”misstro”. Däremot är jag medveten om att jag i allmänhet hyser en viss misstro gentemot människor i allmänhet, så låt oss prata om denna misstro.

Det kan finnas en genetisk komponent, antingen direkt eller indirekt. Arvsanlag kan tillsammans med miljö eventuellt förklara det faktum att jag, som du vet, aldrig identifierade mig med mina jämnåriga under grund- och gymnasieskoletiden. Som vuxna kan vi nog vara överens om att barn och ungdomar ganska ofta gör saker som inte är helt mogna – det kan röra sig om flams och oansvarighet, och även om direkt omoraliska handlingar. Under grund- och gymnasietiden ”avskydde” jag mina jämnåriga för detta. I dag är dessa människor vuxna, och förhoppningsvis lite mognare, men det kan hända att min hjärna inte har hängt med i den svängen. (Om inte annat lärde jag mig aldrig att skaffa vänner och umgås med jämnåriga i symmetriska relationer.)

Det faktum att jag blev mobbad under mellanstadiet (och i mindre omfattning även senare) kan också ha haft en viss inverkan.

Men det finns också väldigt konkreta händelser som påverkat mig mycket. Kanske främst under gymnasietiden, i samband med att jag blev portförbjuden. Skriver jag inte om det i min bok? (Jag minns inte exakt vad som står i boken.) Jag har aldrig i mitt liv haft några onda avsikter eller velat någon annan medveten individ (t.ex. människa) något illa (jag började skriva uppsatser om etik och moral på högstadiet, och sedan dess har jag varit övertygad om att alltid göra det rätta i varje situation, och detta bygger alltså inte på någon religiös övertygelse, utan på en logisk övertygelse), men ändå blev jag behandlad som ett ”monster”, och fick inget stöd alls utöver medicineringen. Speciellt blev jag extremt besviken på en klasskamrat som jag trodde jag kunde söka stöd hos, men som i stället svek mig helt och hållet. Även lärarna visade brist på civilkurage. Om det var något jag lärde mig på gymnasiet så var det att människor inte är att lita på när det verkligen gäller.

Min erfarenhet är tyvärr att de flesta människor på ytan är väldigt trevliga, men när det verkligen gäller, så kan man nog inte lita på dem. Det krävs inte mycket ”obehag” innan de drar sig undan. Det verkar inte vara många som kan tänka själva och ta ansvar även för andra; det är mycket lättare att bara ignorera problemen.

Sedan har jag också mött en hel del av den här varan.

Andreas Rejbrand