Gästbok

Tack för ditt meddelande.

När det gäller den svenska skolan så är jag mest intresserad av gymnasieskolan, så låt oss fokusera på denna.

I största allmänhet är jag inte helt imponerad av den svenska gymnasieskolan. Jag tycker nog att eleverna kan för lite när de lämnar skolan, och att betygen är för höga i förhållande till kunskaperna och färdigheterna.

Lösningen tror jag är att man tänker om lite. Det viktigaste är att vi har lärare som är riktigt, riktigt kompetenta i sitt ämne, och som verkligen brinner för att lära ut det. De måste vara angelägna om att bli förstådda. Dessutom måste de ha förmåga att på ett socialt plan inge förtroende hos eleverna. Det krävs ämnesmässig kompetens, social kompetens, pondus, självinsikt och humor för att klara det. Slutligen undrar jag om inte lärarens ställning i klassrummet borde uppgraderas, med mer lärarledd undervisning och guidning.

Rent innehållsmässigt är det också viktigt att det som verkligen är ”basic” och som alla verkligen måste kunna faktiskt poängteras tillräckligt starkt. Även detta är en del av lärarens jobb. Tydlighet och enkelhet i kommunikationen behövs.

Jag vill också poängtera att jag tycker gymnasieskolan verkar vara för ”jobbig” för eleverna i dag. Det är inte meningen att det skall vara stressigt och jobbigt att lära sig saker. Det skall vara roligt, och det skall vara lätt att lära sig det grundläggande.

Gymnasiematematiken skiljer sig från t.ex. gymnasiesvenskan på ett viktigt sätt: de som efter gymnasiet kommer att använda matematik kommer i princip att ”lära om” allt på högskolenivå, men de allra, allra flesta som efter gymnasiet kommer att använda svenska språket (d.v.s. nästan alla) kommer aldrig mer att få någon ordentlig undervisning i ämnet.

Det är därför frestande att hävda att gymnasiesvenskan är viktigare än gymnasiematematiken, åtminstone när det gäller att få allting rätt från början. Och när det gäller svenskundervisningen på gymnasiet är jag mycket skeptisk.

Bara för att nämna ett exempel så har vi kanske ett tiotal fundamentala regler för det svenska skriftspråket, vilka är unika för skriftspråket och alltså saknar motsvarighet i talspråket. Bland annat har vi en handfull skiljetecken i svenska skriftspråket. Man tycker att alla elever borde kunna dessa grundläggande regler och kunna använda dessa skiljetecken efter tolv år i skolan? Men inte, då. Inte alls.

Ännu mer förvånande är det kanske inom den svenska läkarkåren. Det sägs att det krävs högsta betyg i alla ämnen för att komma in på läkarutbildningen, men majoriteten av de läkare jag stött på har stora eller mycket stora brister i skriftspråket, i själva verket så stora att jag undrar om jag som (hypotetisk) svensklärare ens hade gett dem godkänt…

Jag tycker alltså att det borde vara lättare och roligare på gymnasiet, och att eleverna borde lära sig mer. Och jag ser inte riktigt varför inte det vore möjligt.