Gästbok

Stort tack för att du läste Ändlös längtan.

Jo, det är en del personer i min närhet som är glada över att jag kommit in på läkarprogrammet. Men jag tillhör själv inte den skaran. Inte än, i varje fall.

(Hm... ”näst intill” är en underdrift. ”mycket” passar bättre.) Det här med kvinnliga patienter betraktar jag inte som ett betydande problem alls. Jag har de senaste åren varit med om så många extremt djupa kriser att sådana ”småsaker” inte känns som något problem längre. Jag kommer att ha 100 % fokus på den medicinska aspekten och på ett professionellt och empatiskt bemötande. Utan undantag. (Sedan finns det faktiskt en mikroskopisk chans att jag en dag själv kommer att få en flickvän.)

Något som däremot är ett stort problem är att det saknas omkring 300 000 kronor för att jag skall kunna finanisera hela läkarutbildningen. Det här stressar mig jättemycket. Och med tanke på att den mentala hälsan sedan länge är körd i botten är extra stress inte något jag behöver.

Ett annat problem, som nästan är ännu större, är att läkarprogrammet de första sju veckorna består av en kurs som heter ”Hälsa, etik, lärande”, och som är fullständigt idiotförklarande. Det man ”lär” sig är självklarheter som jag antingen tänkt på hela tiden sedan mellanstadiet eller trivialiteter som är så pass självklara att de inte är något att tänka om över huvud taget. Sedan följs en viss ”pedagogisk metodik” med en i det närmaste fundamentalistisk övertygelse, vilket är synd eftersom den här ”metodiken” bara är ändamålsenlig för vissa personer i vissa fall. För t.ex. mig är den mest i vägen. Det känns som om jag har förmågan att gå och springa men tvingas cykla på en trehjuling. Och sedan måste jag låtsas som om att jag tycker om det.

Andreas Rejbrand