Gästbok

Stort tack för ditt meddelande.

Det var tråkigt att höra om dina erfarenheter. Som jag förstår det fick du åtminstone fortsätta studera, vilket gläder mig.

Jag har lite samma känsla som du när det gäller mentaliteten hos svenskar i allmänhet och läkare i synnerhet. De tror väldigt mycket på det svenska systemet och de rådande svenska normerna, så mycket att de ibland inte riktigt kan se bortom den fyrkanten. Självklarheten som de ser i dessa normers okränkbarhet används alldeles för ofta för att motivera fall där enskilda människor får offras. ”Ja, vi kanske förstör hans/hennes liv, men vi har en skyldighet att agera så här.” Den känslan av självklarhet delas av de flesta i dessa kretsar, vilket skänker dem en trygghet och en gemenskap, och eftersom normerna dessutom innebär att en annan människas välmående aldrig är ens eget ansvar stryker de dessutom bekvämligheten medhårs.

Jag håller också med om att en viss rädsla för känslor verkar finnas. Jag kallar mig själv ”väldigt känslig och känslosam”; läkarna på Linköpings universitet och rektorn kallade mig ”psykiskt störd”.

Det är nog också så att de här människorna gärna vill sätta etiketter på människor och dela in dem i fack. När de då hittar en person som inte riktigt passar i något av facken så blir de rädda.

I vintras åkte jag ambulans in till akuten för min höft. Jag fick ligga och vänta både länge och väl innan läkaren kom. Mitt under denna väntan knackade det på dörren, och in steg en äldre kvinna med finsk bakgrund. Hon var kurator, och till skillnad från läkarna på LiU kunde hon kommunicera. Hon frågade, med en allvarsam men samtidigt varm och empatisk röst, vad som hänt mig i mitt liv. Jag kunde inte komma ur sängen på grund av höften, men hon förstod att det var en bagatell i min livshistoria. Jag började gråta och tårarna rann under hela tiden hon var inne hos mig.

”Svenskarna tror att de är så toleranta, men det är de inte. Det är inte alls ett tolerant samhälle”, sade hon.

Angående svenska språket skulle jag rekommendera att du börjar prenumerera på en bra svensk dagstidning, t.ex. Dagens Nyheter. Läs flera av deras artiklar varje dag, inklusive längre reportage. Jag tror att det vore ett effektivt sätt för dig att bli bättre på språket.

För att slå upp mindre bekanta ord och uttryck rekommenderar jag starkt webbplatsen svenska.se från Svenska Akademien. Här kan du söka i tre ordböcker samtidigt: Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (SAOL), Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO) och Svenska Akademiens ordbok (SAOB). I synnerhet SO är en oumbärlig resurs.

Du kan med fördel också köpa och läsa skönlitterära böcker på svenska, om du har ro och tid med det. (Sådana böcker kräver betydligt mer av de varorna än ovan nämnda tidningar.)

Om du vill lära dig mer om skriftspråket kan jag helhjärtat rekommendera boken Svenska skrivregler vad gäller de fasta skrivregler som var och en bör behärska samt Språkriktighetsboken vad gäller mer subtila frågor.

Jag arbetar själv ungefär så här när det gäller det engelska språket. Min huvudsakliga nyhetskälla är brittiska BBC som står för kvalitetsjournalistik i världsklass. Jag läser många av deras artiklar varje dag. Min policy är att jag, varje gång som jag stöter på ett ord eller uttryck som jag inte är helt bekant med, slår upp det i engelskspråkiga Wiktionary, som numera innehåller beskrivningar av alla tänkbara engelska ord.

(Svenskspråkiga Wiktionary är också ett trevligt projekt, som jag själv bidragit till med några tusen artiklar, inklusive ett par tusen om fysiologi och medicin: [1], [2], [3]. Den här ordboken är emellertid ännu väldigt ofärdig vad gäller svenska ord, så använd gärna svenska.se som huvudresurs.)

Andreas Rejbrand