Gästbok

Tack för ditt meddelande.

Det är mycket svårt. Ända sedan förskoletiden har jag känt mycket starkt att jag är annorlunda än alla andra, och under grund- och gymnasieskoletiden kände jag ingen samhörighet alls med mina jämnåriga. På grund av detta har jag nästan aldrig haft några vänskapliga relationer med jämnåriga, och det är väldigt svårt att ta sig ur en sådan situation. I dag känner jag mig t.ex. helt malplacerad i en grupp av jämnåriga i symmetrisk relation. (Däremot har jag inget problem alls med att ha professionella relationer till alla sorters människor, t.ex. i egenskap av lärare; det kommer mycket naturligt hos mig.)

Jag är för det mesta för mig själv på läkarprogrammet, och de enstaka undantagen beror på att andra har tagit kontakt med mig (det finns kanske hopp för mänskligheten, trots allt). Under början av läkarprogrammet led jag av en mycket djup livskris och under den (viktiga) tiden hade jag sämre sociala förmågor (vad gäller symmetriska vänskapsrelationer) än Lt. Cmdr. Data.

Själv är jag av någon anledning mest intresserad av vänskapliga relationer (eller, hellre, mer) till jämnåriga (eller, hellre, något yngre) människor av kvinnligt kön, och jag har försökt få kontakt med två kvinnliga medstudenter, men fick blankt ”nej” i båda fallen.

Andreas Rejbrand