Flag of the United Kingdom
Andreas Rejbrands webbplats

Aktuellt

Första dagen på läkarprogrammet

I januari i år började jag på läkarprogrammet vid Linköpings universitet, efter att måttligt frivilligt ha slutat som matematiker.

Jag var långt ifrån entusiastisk inför terminsstarten. Efter många år av mental ohälsa och utbrändhet hade jag behövt lugn och ro och ekonomisk trygghet, och en vardag med mycket rutiner i. Därför var tanken på att i stället sadla om helt genom att påbörja en ny, lång utbildning med en finansiering som saknar många hundratusen kronor inte särskilt tilltalande.

Men tiden gick framåt ändå, och den 19 januari var första dagen på terminen. Den dagen var hemsk.

Förmiddagen. Det värsta under förmiddagen var chocken som uppstod när jag för första gången förstod vad som verkligen hade hänt. Dels handlade det om en identitetskris, dels om förlorad bekvämlighet.

Från att ha varit ”någon” var jag nu ”ingen”, vad det nu betyder. Jag tror att en betydande källa av tillfredsställelse (om än inte glädje) tidigare var att jag hade ”kommit någonstans” i världen och hittat ”min plats”. Efter åtta år på universitet och mycket, mycket arbete på fritiden, var jag riktigt bra på det jag gjorde, och jag älskade delar av mitt arbete (d.v.s. undervisningen). Jag tror också att jag gjorde nytta. Det var tillfredsställande, och jag var väldigt stolt över att vara lärare. I min värld är det ett ”högstatusjobb” att vara lärare, speciellt på högskolenivå. (Efter att ha bekantat mig med Linköpings läkarutbildning känns det som om universitetslärare är ett yrke med mycket högre status än läkare.) Jag tror att jag till viss del såg det som en kompensation för de (livslånga) enorma besvikelserna och frustrationerna i mitt sociala liv (se t.ex. min bok Ändlös längtan) att jag hade ett riktigt bra jobb, där jag också kände att jag gjorde ett riktigt bra jobb. På bekvämlighetsfronten hade jag vidare ett tjänsterum på institutionen, om än delat. Det var otroligt bekvämt att ha någonstans på campus att vila och fördriva tiden och en plats att förvara sina ytterkläder och sin väska.

Under förmiddagen insåg jag att jag hade förlorat allt det här. Jag var i stället student igen och det var ”Dag 1” på en mycket lång utbildning. Jag hade ramlat ner från kullen jag så mödosamt bestigit de senaste åtta åren och var tvungen att klättra upp igen från botten. Allt jag hade var borta: jag var inte längre lärare, jag hade inget jobb, jag gjorde ingen nytta längre, jag var inte längre ”bra på det jag gjorde”, min ekonomiska situation var mycket svår, jag hade inget eget rum på universitetet, jag hade inga rutiner längre. Jag var ”ingen”.

Dessutom drabbades jag av en social kalldusch. De senaste sju åren hade jag förstås i egenskap av lärare haft mycket kontakt med studenter. Nu var jag själv student. Det kändes mycket konstigt; det var en chock. Sedan är jag mycket bättre på relationen lärare–student än student–student; i praktiken saknar jag helt naturlig förmåga att skaffa vänner i symmetrisk relation.

Faktiskt gick jag på morgonen fram till en grupp studenter (för mig okända, och inte i min klass) som satt och arbetade med något och frågade hur det gick för dem, bara för att få känna mig lite som en lärare igen. Det verkade inte som om de tog illa upp. Det var en surrealistisk och mycket obehaglig känsla som präglade min tillvaro under förmiddagen. ”Vad sjutton gör jag här?” undrade jag.

Ytterligare förvirrande var det att även Campus US har ett café med smooth operators. Det var precis på ett sådant ställe jag brukade köpa cappuccino före mina matematiklektioner. Till råga på allt finns det på Campus US också en talande varuautomat som låter precis som den jag brukade köpa choklad ur när jag satt på MAI och rättade skrivningar sent på kvällarna. Allt påminde mig om mitt gamla liv.

Eftermiddagen. Förmiddagen var däremot ganska bra jämfört med eftermiddagen. Eftersom jag räknar med att ha skulder på närmare 700 000 kronor när jag är klar med läkarutbildningen, om jag inte vidtar någon åtgärd, övervägde jag till en början att flytta till ett billigare boende. Under den nämnda eftermiddagen skulle jag titta på en liten lägenhet. Efter att ha stressat dit i snöovädret (och efter att ha halkat i en gyttjepöl) möttes jag av en lägenhet som förvisso var fin, men den var extremt liten. Bara tanken på att flytta skrämmer mig, och tanken på att jag skulle vara tvungen att bo där i flera år orsakade en kraftig akut kris. Den mentala hälsan nådde efter visningen kritiska nivåer (och jag bestämde mig naturligtvis för att inte anmäla mitt intresse för lägenheten – det hade varit farligt).

Veckorna efter. Den akuta krisen varade bara något dygn, kanske tack vare escitalopramoxalatet. Inom ett par veckor insåg jag emellertid att läkarutbildningen vid Linköpings universitet förmodligen är den läkarutbildning i landet som passar mig (min personlighet, mina styrkor och mina svagheter) i särklass sämst. Under de kommande veckorna drabbades jag av ett antal kriser, och var i princip konstant på dåligt humör. Det fanns väldigt många stressorer och mycket få glädjekällor.

Den nya livssituationen tärde rejält på mig, och tröstätandet på Pizza Hut och Espresso House slog i taket, kanske med konsekvenser både för hälsa och för ekonomi. All stress tog fram de allra sämsta egenskaperna hos mig, och jag var förmodligen inte någon trevlig person under den här tiden. (Mina undervisningspass i mitt gamla liv tog i stället fram de allra bästa sidorna hos mig, utöver att de gjorde mig på gott humör.)

Jag insåg också under den här tiden hur mycket jag saknade matematiken. Även om cellbiologi och fysiologi (som jag läste på fritiden – läkarutbildningen innehöll ingen medicin eller naturvetenskap alls) är otroligt fascinerande ämnen, så kan man inte skapa fysiologi på samma sätt som man kan skapa matematik. Matematik är till stor del en konst, och det tilltalar mig. Som lärare i matematik har man också ett mycket självständigt arbete med stor frihet att själv styra lektionerna – det tyckte jag också om. Slutligen insåg jag att en betydande glädjekälla i mitt liv tidigare var att skapa artiklar och böcker om matematik (utöver den schemalagda undervisningen).

I dag. De problem jag upptäckte under första dagen och första veckorna är relevanta än i dag. Det känns fortfarande som om jag förlorade en stor del av mig när jag slutade som lärare, och jag saknar matematiken. Och framför allt hatar jag att vara student, och att ha stora ekonomiska bekymmer.

Har jag den ork och motivation som krävs för att genomföra utbildningen? Kommer jag att få låna så mycket pengar som krävs? Jag vet inte.


Visa alla tidigare notiser.

Visa enbart de senaste notiserna.