Gästbok

Tack för ditt meddelande.

Det finns flera anledningar till att jag inte brukar skratta särskilt ofta. Nedan följer några av dem:

• Skratt kan (men måste inte) vara ett tecken på sårbarhet. En person som skrattar ger lätt intrycket av att hon lika gärna kunde gråta, d.v.s. att hon är känslig för motgångar, och således kan må dåligt av dem.
• Skratt på publik plats kan vara störande för personer i närheten, speciellt personer som själva inte mår särskilt bra.
• På en planet där en stor andel av befolkningen mår dåligt, kan det anses vara brist på respekt att själv visa alltför mycket obekymrad glädje. Man skall naturligtvis känna så mycket glädje som möjligt, men man behöver inte visa det.
• I ett samhälle där en stor del av befolkningen ger intrycket av att inte vara särskilt intellektuellt och moraliskt begåvade (syns extra tydligt t.ex. på Flashback), kan det vara fördelaktigt med medmänniskor som har en lite allvarligare livssyn. Naturligtvis skall man må så bra som möjligt, men man kan må bra samtidigt som man har en seriös livssyn.
• Många samhällsproblem (i princip alla som människan orsakar) bygger på att människor fattar beslut känslomässigt snarare än genom att tänka rationellt (tänka ut hur man skall göra så att alla skall må så bra som möjligt, d.v.s. inräknat alla känslomässiga effekter). Då kan det vara bra med personer som tar lite avstånd från alltför tydliga känsloyttringar.

Den största anledningen, emellertid, är att jag till min personlighet är en ganska strikt person. Och alla är olika! Det är synd att långt ifrån alla erkänner det.

Jag skulle emellertid svårligen börja skratta bara för att någon (omogen) person uttalar ett oväntat ord av sexuell karaktär. (För övrigt händer det mycket sällan på universitetet, där jag spenderar största delen av min tid bland människor.)

För övrigt accepterar jag inte att man anger felaktiga e-postadresser i gästboken.

Andreas Rejbrand