Gästbok

Tack för ditt meddelande.

Du träffar helt rätt, så när som på de övriga "faktorerna". Jobbet är som jag tänkt mig, och jag brinner för matematik och naturvetenskap.

Doktorandtjänsten innehåller 20 % undervisning, 40 % matematikkurser på forskarnivå och 40 % forskning. Jag hade starkt föredragit 100 % undervisning. Som du säkert vet älskar jag att undervisa i matematik på högskolenivå. Det är det jag tycker är roligt, och det är det jag är bra på. Kurserna är väl i och för sig också mycket trevliga (det är alltid bra att lära sig mer), men de utgör också en viss press, som jag börjar bli trött på. (Men jag hade gått på dessa kurser ändå, även om det inte var en del av jobbet.) Däremot går det väldigt trögt med forskningen; det känns mest som en stor press jag har på mig att komma igång med. Problemet är väl mest att jag saknar genuint intresse för det forskningsprojekt jag blivit tilldelad. Visst, det är väl egentligen ett bra område, men det är inte något jag har ett genuint intresse för, så jag har problem med motivationen där.

Jag skulle alltså starkt föredra ett jobb med bara undervisning -- det är det jag tycker är roligt och är bra på. Jag skulle gott och väl kunna tänka mig att undervisa 120 % för 75 % av lönen, och då skulle jag också göra ett riktigt, riktigt bra jobb, för jag brinner verkligen för matematikundervisning. Men det finns regler, vet du. Jag får inte det.

Som du säkert också vet håller jag på med en hel del privata projekt. Framför allt arbetar jag just nu med en lärobok i matematik (en mycket omfattande sådan -- den kommer att bli på över tusen sidor). Jag är väldigt entusiastisk, och tror att det här kan bli något riktigt bra till slut. Jag har också gjort mjukvaran AlgoSim, den lilla webbplatsen TRECS och en kortare text (några hundra sidor) om klassisk mekanik och speciell relativitetsteori. Jag skulle vilja arbeta mer med dessa projekt. Framför allt matematikboken, men också AlgoSim skulle kunna bli mycket bättre, och kanske rent av något som skulle sätta Linköping på kartan (för vissa grupper av människor). Men dessa projekt har jag inte tid för med min nuvarande tjänst. Om jag däremot hade 100 % undervisning skulle nog fritiden räcka. Och om jag arbetade 75 % på ICA skulle jag ju få en rejält tilltagen fritid på vilken jag kunde arbeta med mina projekt.

Man kan alltså säga att jag älskar matematik för mycket för att ha min nuvarande tjänst. Eftersom matematiken nästan är allt jag har i livet (jag har åtminstone inga vänner), blir det väldigt viktigt för mig att få arbeta med den på mina villkor. Jag älskar att undervisa och jag vill arbeta med min bok och mina övriga projekt. Det är vad jag vill göra. På ICA skulle jag få göra det i högre omfattning.

Det finns också en annan sak, om än bara en "småsak". När jag började på MAI begärde jag att få ett eget arbetsrum (det normala är att doktorander delar rum). Jag tänkte att det inte var helt orimligt, eftersom det faktiskt finns ett visst extrautrymme, och med tanke på min bakgrund och personlighet. Jag hade ju också arbetat i nästan fem år som amanuens (lärare, 50 %) redan då (utan ens nyckel till kafferummet), och fått bra resultat på kursutvärderingar o.s.v. Men det gick inte. Själva samtalet med den ansvariga tjänstemannen blev en väldigt obehaglig upplevelse, och jag har än i dag ibland svårt att sova för att jag tänker på det här. Månaden efter samtalet kunde jag knappt vistas i institutionens korridorer (jag fick anstränga mig för att inte bryta ihop och börja gråta (vilket är väldigt ovanligt) om jag gick förbi någon i korridoren). Det blev en ganska tung situation. I dag har jag "läkt", men visst har arbetsmoralen fått sig en liten törn. Stora delar av mitt liv har varit ett mindre helvete. Det är inte MAI:s fel, och MAI har ingen juridisk skyldighet att ta extra hänsyn till mig bara för det, men det vore onekligen en fin och ganska rimlig gest.

Naturligtvis visste jag redan innan jag sökte jobbet att det inte var en perfekt matchning för mig, men vad skulle jag göra? Jag var ju tvungen att ha något jobb -- det är ganska svårt att leva utan inkomst i dagens samhälle.

Efter gymnasiet valde jag mellan läkarprogrammet och fysikprogrammet. Men egentligen hade jag inget val, för jag insåg att läkarprogrammet inte skulle fungera i praktiken, på grund av mitt problem. Att t.ex. vidröra en jämnårig kvinnas händer vore för mig lika erotiskt som ... det mest erotiska en normal människan kan föreställa sig. Jag är lite ledsen för det, för jag hade nog trivts bättre som läkare (uppenbarligen bättre än min nuvarande situation, i alla fall).

Ja, det tror jag absolut. Om jag någon gång fått det jag alltid saknat, hade jag mått mycket bättre. Naturligtvis är det ett bra jobb som jag har nu. Hade jag bara inte mått så dåligt hade jag kunnat leva med "bara" 20 % undervisning i några år. Och jag hade haft nog med ork att utföra alla mina arbetsuppgifter. Eventuella personliga projekt hade jag ändå kunnat göra på fritiden. Och den här rumsfrågan hade ju inte ens kommit upp på tapeten då. Mår man dåligt blir allt svårare, det är klart. Och man blir grinigare och kräver mer av det lilla som faktiskt fungerar.

Andreas Rejbrand