Gästbok

Det är en skillnad på att tro att man känner till hur något är och att faktiskt känna till det. Du tror.

Du tror att jag inte förstår hur majoriteten av människorna i Sverige tänker, och där har du fel. Det är en fördom du har, mot ”sådana som jag”. Jag förstod att det med stor sannolikhet skulle bli konsekvenser av brevet, i värsta fall avstängning. Jag minns att jag funderade på det när jag skickade brevet.

Däremot är terminsledningsreaktionen inte enbart logisk och rimlig. Du blandar ihop det som rent utilitaristiskt är rätt med det som majoriteten betraktar som social norm. Det senare har ibland tillåtit att t.ex. svarta hålltis som slavar åt vita herrar, men aldrig det förra. Det är lätt att tro att dagens samhälle är felfritt, men kanske kommer man om hundra år inte att instämma i det.

Jag kände mig extremt ledsen och utanför i klassen, till en sådan grad att jag var deprimerad, led av ångest och egentligen inte alls ville leva, och det hade gjort en enorm skillnad för mig om personer i klassen börjat fråga mig om jag ville följa med dem på lunch, aktiviteter efter schemalagd tid o.s.v. Om bara ett tiotal personer i klassen hade låtit mig vara med då och då, hade skillnaden för mig blivit enormt stor, och ”lidandet” hos dessa individer hade antagligen inte behövt vara särskilt stort. Det är inte alls orimligt, utan rent av riktigt rimligt, tycker jag. Sedan kan jag inte själv rå för att jag bara kan känna glädje, trygghet o.s.v. med jämnåriga kvinnor. Om jag hade makten att ändra på min hjärnas programmering i det avseendet så hade jag gjort det för länge sedan. Jag tror att det är ungefär lika lätt att ändra på den inställningen som det är att få en homosexuell person att bli heterosexuell (och kom ihåg att homosexualitet också är något som man tidigare kunnat hitta ett ”stort konsensus om att det är helt socialt oacceptabelt”). Och sedan är det så att fysisk närhet, i synnerhet i form av kramande (men inte sex, för det tycker jag inte om), är extremt viktigt för mig, vilket jag ville nämna.

Att jag med nämnvärd sannolikhet hade fått sparken på en arbetsplats är jag fullt medveten om. Just det är dock något som hade drabbat mig själv och inte någon annan, så det tar jag inte med i den etiska diskussionen som handlar om osjälviskhet.

Återigen: jag var i brevet mycket noga med att poängtera (1) att jag hade en neuropsykiatrisk variant (underlättar för andra att förstå), (2) att jag absolut inte ville att någon skulle må dåligt, (3) att jag inte pekade ut någon, vare sig som mottagare eller inte (ty mottagarna valdes slumpmässigt), (4) att jag bara ville ha vänner (usch vilken hemsk människa jag är!). Kom också ihåg att de allra flesta kände mig sedan tidigare, och visste vem jag var. I synnerhet visste de att jag inte på något sätt var en farlig person. Det var inte till främlingar jag skickade brevet! Dessutom var mottagarna läkarstudenter, som borde vara mer fördomsfria än folk i allmänhet, och därmed inte tro att alla som är annorlunda är farliga. Jag har i efterhand fått reda på att mottagarna inte heller har uppfattat mig som farlig på något sätt.

Visst är det obehagligt med folk som mår dåligt. Jag vet att en lösning är att man proppar dem fulla med psykofarmaka och sedan inte låtsas om dem. Det är dock inte den världen jag vill leva i. Mental ohälsa är stigmatiserande och något man inte pratar om, men det är fel. Det är något man borde prata mer om i samhället!

Så jag, när jag mådde extremt dåligt, skickade ett brev till mina klasskamrater där jag förklarade att jag kände mig ensam och att jag ville ha vänner (och kramar), i vilket jag ansträngde mig för att inte skrämma någon. Jag ser empatin i det. Om en grupp människor med en liten uppoffring vardera kan göra en stor skillnad för en specifik individ tycker jag att det är fullt rimligt att be om det, oavsett om det är ”socialt accepeterat” på den platsen vid det tillfället eller ej. Det är inte ologiskt. Det är utilitaristiskt trivialt.

Sedan är jag fortfarande övertygad om att du också skulle begå ”dumheter” om du bara blev utsatt för tillräckligt stor smärta. Du kan envist fortsätta att hävda att du aldrig skulle göra det, men det tror jag inte på för ett ögonblick. Trots min mycket stora smärta var jag dock väldigt noga med att formulera mig på ett sätt så att mottagarna inte skulle må dåligt.

Du är väldigt tvärsäker. Tyvärr tror jag inte att det är hos de tvärsäkra som man hittar sanningen, utan hos de nyanserade.

Andreas Rejbrand

Uppdatering (2016-12-07 00:02:02): Det känns lite som om du vill göra det här till en könsfråga. Då vill jag bara påminna dig om att de flesta jag känt sympati för under mitt liv har varit kvinnor, t.ex. här. Jag står på de utsattas sida, inte på männens sida.

Uppdatering (2016-12-07 00:19:53): Du skrev ”hur mycket tid och energi du lägger på att må dåligt för att du inte har en flickvän”, precis som om jag hade valt att leva med psykisk ohälsa. Och i förra brevet antydde du att jag var ”psykiskt sjuk”. Du är själv inte så noga med dina formuleringar... :(