Gästbok

Stort tack för ditt trevliga meddelande.

Ja, jag hoppas också att jag får det jobbet. Jag är bra på mycket, men att armbåga mig fram på arbetsmarknaden klarar jag inte av, utan på den fronten är jag beroende av välvilliga människor omkring mig (som t.ex. serveringspersonal).

Jag har förstått att det inte är Linköpings universitet som beslutar om avskiljande, utan en separat myndighet, Högskolans avskiljandenämnd (HAN). LiU har begärt att HAN skall pröva frågan, och förespråkar starkt avskiljande, men det är alltså upp till HAN att pröva frågan och sedan fatta ett beslut. Jag har fått möjlighet att ge min bild av ärendet i ett yttrande till HAN.

Det påstås att HAN följer svensk lagstiftning. Enligt denna kan avskiljande ske endast om studenten lider av psykisk störning och dessutom utgör en ”påtaglig” risk för andra studenter.¹ I mitt fall är det helt uppenbart att inte en enda av dessa omständigheter föreligger, varför det borde vara ett enkelt beslut för HAN att fria mig. Jag har läst LiU:s anmälan till HAN, och den innehåller nästan uteslutande spekulationer, vilka torde sakna juridisk vikt.

Det sägs att det är svårt att stänga av en student på en svensk högskoleutbildning, och det lär ha förekommit att dömda mördare fått fortsätta läsa till läkare. Men ett mord är naturligtvis inte en fullt lika avskyvärd handling som att be om en kram när man är ledsen och rädd.

Tyvärr har jag alltid känt att det svenska samhället har något emot mig, väldigt gärna missförstår mig och alltid tror det allra värsta om mig. Så precis som en homosexuell person i Ryssland misstänker jag att ”fel” beslut kommer att fattas. Min psykolog verkar också tro det.

Och även om jag blir friad så har jag förlorat min plats på läkarprogrammet. Jag befann mig ju i en extremt djup kris i höstas, och blev utöver detta mycket chockad och ledsen över det anmärkningsvärt oförstående och känslokalla bemötandet jag fick av läkarprogrammets ledning, som antingen inte förstod hur dåligt jag mådde och vilka konsekvenser deras agerande skulle få för mig, eller inte brydde sig om det. Det gjorde att jag inte orkade gå på terminsuppropet på termin 5 i början av året, och därmed förlorade jag min plats på utbildningen.

Så i all väsentlighet ”vann” LiU utan någon rättvis prövning.

Om jag blir avstängd så kan det hända att jag blir portad från all högskoleutbildning i Sverige (och det skulle inte förvåna mig med tanke på vilket avskyvärt brott jag begått), och då är KI inte något alternativ. Annars vore det tänkbart. Under de två år jag läste på läkarprogrammet i Linköping märkte jag att jag passar mycket bra som läkare, även om många av ren fördom verkar tro det motsatta om mig. (Flera läkare som känt mig i några minuter har t.ex. påpekat hur ovanligt dumt det är av mig att vilja bli just allmänläkare, eftersom jag saknar all social förmåga. Att jag sedan verkade vara bland de allra bästa i klassen när det gällde patientbemötande tycks vara irrelevant.)

Vad som än händer kommer det ta flera år för mig att bearbeta det som inträffade i höstas och i vintras. Med förnuft, humor och känsla. Kanske skulle jag kunna göra något bra av det, och jag tror att min bok är den bästa vägen att gå. LiU:s agerande beror nästan säkert på vetenskaplig okunskap (om människans psyke), etisk omedvetenhet (så de följer sociala normer i stället för att genomföra sunda etiska analyser) och feghet (de väljer att vara majoriteten till lags), och jag är naiv nog att tro att jag kan göra något åt det.

Nu har jag predikat för mycket.

Stort tack igen för ditt meddelande, och glad påsk!

Andreas Rejbrand

¹ Det finns också några alternativa villkor, men de är inte tillämpliga i mitt fall. Till exempel kan en student avskiljas ifall han begått ett allvarligt brott (i juridisk mening).