Svar: Jobb
Tack för ditt meddelande.
Jag har sökt jobb på McDonald’s och i receptionen på ett hotell.
Min Asperger-personlighet gör det svårt för mig att ta mig fram på arbetsmarknaden. Jag har väldigt svårt för att armbåga mig fram, vilket man nästan behöver göra. Sedan har jag väldigt svårt att ljuga och undanhålla information, så när folk frågar mig varför jag slutade som doktorand och som läkarstudent så kan jag inte låta bli att säga att det rörde sig om mental ohälsa och i det senare fallet en konflikt med universitetets rektor som anmälde mig för avskiljande. Hur fel universitetets agerande än är, och hur oskyldig jag än är, tror jag att detta gör det svårt för en arbetsgivare att våga anställa mig.
Sedan är det inte så många jobb jag är kvalificerad för. Visst, jag har tio års universitetsutbildning bakom mig (fem år master i matematik och fysik, tre år som doktorand i matematik och två år på läkarprogrammet), men mina kunskaper och färdigheter är mest av akademisk natur, och förmodligen inte vad som efterfrågas på arbetsmarknaden. Det jag kan bäst är utan tvekan matematikundervisning på högskolenivå – där hade jag potential att bli bland de allra främsta i Sverige om jag hade fått fortsätta – men sådana jobb är ovanliga. Och ett sådant jobb i Linköping kan jag ju glömma.
Dessutom har jag väldigt dåligt självförtroende just nu. Jag känner mig verkligen som en usel och oönskad människa med en genotyp som inte är förenlig med existens i det svenska samhället, efter universitets behandling av mig. De behandlade mig på samma sätt som dömda mördare behandlas – trots att jag i hela mitt liv aldrig menat någon annan människa något illa eller gjort något olagligt.
Men jag behöver verkligen ett jobb. Om omkring tre månader är mina pengar slut, och då kommer jag inte att kunna betala hyran. Jag antar att jag då dels kommer hamna hos Kronofogden, dels bli hemlös. Min lägenhet vill jag verkligen inte förlora. Det är nästan den sista tryggheten jag har kvar. (En annan stor trygghet är den restaurang i Linköping som jag är stamkund hos. Jag brukar gå dit för en kaffe varje dag. Jag känner personalen och brukar prata med dem. Jag älskar den platsen.)
Jag behöve verkligen hjälp, men samhället (främst Linköpings universitet) behandlar mig som en hemsk människa som inte är värd någon hjälp.
Det enda positiva är att jag skall få träffa en speciell handläggare hos Arbetsförmedlingen som är till för personer med funktionsnedsättningar. Tyvärr är det en väntetid på sådana handläggare, i värsta fall flera månader. Då kan det vara för sent.
Andreas Rejbrand
Uppdatering (3/10/2017 5:16:47 PM): Jag tittade på länken du skickade, och blev förvånad över att Wolfram bedriver verksamhet i Linköping. Tyvärr tror jag dock inte att jag är kvalificerad för det jobbet, eftersom jag inte har några kunskaper om Wolframs tekniker, och i största allmänhet inte kan mycket om den matematik som används inom industrin eller för vetenskapliga beräkningar. Allt mitt matematikarbete har varit fokuserat på undervisning av grundläggande matematik på högskolenivå, en bit bort från praktiska tillämpningar.