Gästbok

Jo, du har alldeles rätt i att man kan urskilja en potentiellt relevant fråga i ”Oskars” meddelande. Däremot framstår ju ”Oskars” meddelande som ett mellanting mellan en enfaldig föraktsförklaring och rent spam, så med tanke på att jag har ett väldigt fullspäckat schema i sommar, så var jag inte särdeles frestad att författa ett noggrant och ingående svar. (Ett kort svar på en så pass invecklad fråga är svårt att skriva.)

Först och främst hävdar ”Oskar” felaktigt att jag anser det vara en ”rättighet” att få erhålla (sexuell, underförstått) närhet. Det har jag aldrig påstått. Detta faktum, att ”Oskars” meddelande baseras på en felaktig premiss, gjorde mig också mindre benägen att svara. Inte någonstans i min bok Ändlös längtan (jag utgår ifrån att ni läst den – annars vet ni ju inte ens vad saken handlar om) skriver jag att det borde vara en rättighet att få fysisk närhet (vad jag kan minnas just nu).

”Oskar” tycker visst att jag klagar för mycket. Det är mycket lätt för honom att säga. Faktum är att stora delar av mitt liv har varit en väldigt tung resa. Det har i varje fall sällan gått en månad utan att jag mått väldigt dåligt. Nu pratar jag om mitt liv sedan åtminstone lågstadiet. Framförallt under högstadiet och gymnasiet var det riktigt illa. Jag led då av mycket kraftig depression, vilket är ett helvete. Om du själv aldrig upplevt det, så ber jag dig att inte yttra dig i frågan; det går inte att läsa sig till det. Än i dag har jag förhållandevis stora problem. T.ex. har jag svårt att gå utanför lägenheten, eftersom jag påverkas starkt (negativt, panik, ångest) av att se unga människor, i synnerhet unga par, ute, och dessutom tycker jag det är väldigt obehagligt när de är lättklädda. (Jag äcklas också av mig själv när jag inte har heltäckande kläder på mig, med undantag för kortärmat.) Det är inte helt orimligt att antaga att det senare åtminstone till viss del kan kopplas till avsaknad av (fysisk) bekräftelse.

Jag har aldrig haft några riktiga vänner. Jag har så gott som aldrig varit med vänner på fritiden. Det har så klart format mig. Jag fungerar alltså, i praktiken, på ett helt annat sätt i dag jämfört med andra människor. Återigen: försök gärna att förstå, men tro inte att det är lätt.

Jag vet inte exakt vad det är ”Oskar” stör sig på, men låt mig kommentera hans specifika exempel, mitt öppna brev till SVT. Nja, låt oss i stället titta på mitt lite mer allmänna öppna brev till … samhället: http://specials.rejbrand.se/unga_och_sex_i_media/standardins%C3%A4ndare.txt . Det jag påpekar är att samhället inte verkar låtsas om att sådana som jag existerar. Bland annat visas ingen varsamhet i hur media skildrar unga och sex. Jag var på bio nyligen, och slogs då av att nästan varje reklamfilm som visades före filmen hade tydliga sexuella anspeglingar, och oftast är det väldigt unga personer med. Eftersom det finns folk som tycker det här är ett känsligt ämne, kanske man kan visa åtminstone lite hänsyn? Är det verkligen livsviktigt att media är fullspäckat med sex?

Det som gör mig ännu mer ledsen är emellertid att samhället tror att det inte existerar sådana som jag. Jag har lidit enormt under min uppväxt (och lider än i dag), men de allra flesta personer tycks låtsas som att mitt problem inte existerar. Snälla, jag ber dig: stanna nu upp och försök först hur det känns.

Det är ju i dagens samhälle extremt politiskt korrekt att män och kvinnor, heterosexuella och homosexuella, vita och svarta skall ha exakt samma rättigheter, och om minsta lilla skillnad uppstår, så anses det vara en stor katastrof. Det är väl bra. (Lite konstigt bara med tanke på att människor inte alls framstår som särskilt moraliskt intresserade personer när det kommer till djurrättsetik. Att några djur blir torterade här och där spelar ju inte alls lika stor roll.) Med tanke på det är det extra provokativt, ur min synvinkel, att samhället helt struntar i mitt lidande. Det är i sanning långt från rationellt utilitaristiskt. Så ”ja”, jag tycker att jag och mitt problem förtjänar lite respons från samhällets sida, om inte annat för att det skall vara konsekvent.

Jag vet att mitt problem är väldigt ovanligt, och svårt att förstå. Men tyvärr är det så att alla människor inte är skapta helt lika, så ni måste leva med det.

”Oskar” tycker också jag inte kan klaga på samhället. Och visst känner jag mig ofta dåligt behandlad av samhället. Det är emellertid inte för att jag inte fått någon flickvän. Anledningen till att jag känner mig dåligt behandlad av samhället är tvådelad. Dels, under gymnasiet, så blev jag ju utfryst av både ”klasskamrater” och lärare sista året. I synnerhet en ”klasskamrat”, Sofia, som jag tidigare hade hyst enorm respekt för (jag trodde hon var väldigt intelligent, begåvad, och klok), vände jag mig till i hopp om att få någon att prata med. Men hon ignorerade mig också. Sedan blev jag polisanmäld, avstängd, portförbjuden, förödmjukad och fick hatbrev. Alla avskydde mig. Trots att jag aldrig i mitt liv velat någon annan människa, eller något annat djur, något illa. Tvärtom har jag alltid velat att alla skall ha det så bra som möjligt. Det var fruktansvärt frustrerade att verkligen känna att jag inte gjort något fel – jag ville alla väl! – och ändå bli förkastad som ett avskyvärt monster. Sedan dess ”vet” jag att alla människor, innerst inne, när det verkligen gäller, är primitiva egoister. Det är lite påfrestande att ”veta” det. Den andra anledningen är den jag nämnde ovan: att folk inte tror att mitt problem existerar, att de nonchalerar allt jag säger.

Och visst har jag väl sagt att jag skulle vilja gå ut i skogen och bara sitta på en stubbe tills jag får den nära vän jag alltid saknat. Men, notera ytterst noga, att det inte betyder att jag anser det vara en rättighet att få fysisk närhet. Det är bara ett uttryck för min enorma sorg och frustration. Ta det för vad det är.

”Oskar” menar också att det är mitt fel att jag inte har någon vän, och att jag mycket väl skulle kunna få en om jag bara ansträngde mig. Ja, det ligger absolut något i det. Men det är (förstås) inte fullt så enkelt. Kom ihåg att jag i hela mitt liv, i ett kvartssekel, har levt som jag gör nu, utan några vänner. Det är inte lätt att ändra på det! Tänk på att hela min uppväxt skiljer sig från normen. Dessutom har jag diagnosen Aspergers syndrom. Det är bara en (stigmatiserande?) klisterlapp som psykiatriker klistrar på personer med vissa personlighetsdrag, och säger egentligen inte mer än personlighetsdragen var för sig, så jag anser det vara en primitiv psykiatrisk strategi att använda diagnoser på det sättet. Men det kan hända att lekmän med kännedom om diagnosen får ytterligare påminnelse om att alla inte fungerar exakt likadant, och i synnerhet att jag inte fungerar exakt som alla andra.

Sedan, och det påpekar jag i slutet av min bok, även om jag i dag får det jag alltid saknat, så kommer såret inte att läka på decennier. Mitt sår är extremt djupt rotat. Jag skulle kunna skriva många exempel på detta, men vädjar till din fantasi i stället. Så även om jag får det jag alltid saknat, så kommer jag behöva ”klaga” bara för att bearbeta traumat.

”Oskar” skriver ”Det är inte samhällets ansvar att se till att du får fitta, det är ditt eget!”. Han verkar tro att jag bara är ute efter sexuell närhet. Om han läst Ändlös längtan vet han att det är en mycket grov förenkling, för att inte säga en ren felaktighet. Det jag främst saknar är vänskaplig intimitet (till en jämnårig kvinna, av någon anledning).

Angående ”social kompetens”: ”ja”, jag anser mig vara socialt kompetent. Men eftersom jag aldrig är med vänner på fritiden, och aldrig har varit, så känns allt sådant extremt främmande för mig. Då blir det förstås lite svårt att finna en partner.

Får jag säga något kontroversiellt? Jag tror jag tar mig friheten att göra det, efter lite uppvärmning. För mig har det alltid varit väldigt viktigt att leva så att inte bara jag själv har det bra, utan även alla andra. Redan på högstadiet skrev jag uppsatser om livsfilosofi, där jag förstökte förklara begrepp som utilitarism, och jag var övertygad om att det är ”ologiskt” att tro att man själv skall ha det bättre än andra, bland annat för att andra är ”jag” för sig själva, och att jag är ”någon annan” för dem. Jag har alltid varit väldigt engagerad i djurrätt, och tolerans mellan människor. Jag donerar varje månad pengar till Amnesty International. För några år sedan skickade jag 3000 kronor via post till en ung kvinna som sade att hon och hennes son var på väg att bli vräkta för att hon inte hade råd med hyran. Så här i efterhand är jag övertygad om att jag blev lurad, men då tänkte jag ”det är mycket värre om hon talar sanning och jag inte skickar några pengar, än att jag skickar pengar och hon ljuger”. Så, det var uppvärmningen. Nu kommer min punchline (som är kontroversiell): om jag var en lycklig människa, som haft flickvänner och gjort allt det, då skulle jag eventuellt kunna tänka mig att ställa upp med fysisk närhet till kvinnor (eller homo- eller bisexuella män) som aldrig fått någon fysisk närhet, bara för deras skull, även om jag är långt ifrån attraherad av personen ifråga. (Det beror antagligen på att jag själv, till skillnad från gemene man, vet hur dåligt man kan må av isolation, även fysisk sådan.)

Slutligen, ”Oskar” verkar tycka att det är fult att visa sympati till medmänniskor. Det tycker inte jag. Inte ens om medmänniskans problem ”råkar” vara ovanligt.

Det tog mig nästan exakt en timme att skriva det här svaret. Jag tycker inte ”Oskar” förtjänar så mycket av min tid, men jag är en naiv och envis "djävel" som alltid vill att alla skall förstå. Oavsett om det rör sig om matematik eller mitt problem.

Andreas Rejbrand