Gästbok

Tack för ditt meddelande.

På frågan om hur jag hade det på gymnasiet kan jag inte svara något annat än "/väldigt/ dåligt". Till största delen berodde det förstås på mina problem (som jag antar att du känner till), och har alltså inte så mycket med just Duveholmsgymnasiet att göra. Jag antar att du läst min novell Utan förtröstan som handlar just om min tid på gymnasiet. Som du vet blev jag ju portförbjuden sista året, och jag lärde mig mycket om hur människor fungerar. Många människor är väldigt trevliga när allt fungerar och alla beter sig enligt samhällets fyrkantiga normer, och de är väldigt hjälpsamma när kostnaden för dem själva är i princip obefintlig, men många av dessa personer visar sig vara riktigt egoistiska och moraliskt inkompetenta när det verkligen gäller, d.v.s. när något "ovanligt" inträffar, och saker och ting blir det minsta obekväma för dem. Så jag brukar säga att det viktigaste jag lärde mig på Duveholmsgymnasiet är att man, när det verkligen gäller, bara har sig själv att lita på. Min kritik riktar sig till stor del mot mina "klasskamrater" på gymnasiet, men även till flera av lärarna. En lärare som jag vill lyfta fram som ett positivt exempel är dock min svensklärare Ingegärd. I och för sig hade jag inte så mycket kontakt med henne under turbulensen, men jag tycker ändå att hon verkar vara lite klokare än de flesta. (Men så är hon ju svensklärare.) Mer om min tid på gymnasiet finns i min bok Ändlös längtan, som jag oerhört gärna skulle vilja publicera.

Jag har (så gott som) aldrig haft några jämnåriga vänner i vanlig mening (i den meningen att jag spenderar tid med dem annat än nödvändigt). Men eftersom jag inte är dement så är det klart att jag minns Madelene Eriksson. Jag kan också säga att hon är en av de gamla "gymnasieklasskamrater" som jag inte avskyr.

Andreas Rejbrand