Gästbok

Tack för ditt meddelande.

På högstadiet hände det att jag pratade lite grand med mina klasskamrater i skolan, även utanför lektioner (men aldrig på fritiden). På gymnasiet, däremot, var det nog nästan som du säger, att jag i princip inte hade någon som helst kontakt med klasskamraterna. Det mesta jag sade utanför lektionerna var nog ett snabbt "hej" i korridoren. Sedan vet du ju hur det blev sista terminen...

Ordet "social" kan betyda flera saker. I dag anser jag själv att jag har mycket god förmåga att på naturligt sätt smälta in och interagera i många olika miljöer och bland många olika typer av människor (även om det i någon mening är tack vare ett "kompatibilitetsprogram" som körs på "hög nivå", så att säga). (Det måste man ju också som en god lärare.) På det sättet tycker jag att jag är (väldigt) social. Däremot spenderar jag aldrig någon tid med vänner på fritiden, och jag är en ovanlig syn i institutionens fikarum. (Vanligtvis går jag bara in, kommunicerar någon minut med kaffemaskinen och går igen. Oss emellan tyckte jag för övrigt bättre om den gamla kaffemaskinen.) Och många dagar är jag inte ens där. En typisk dag går jag upp på förmiddagen och äter kombinerad frukost/lunch (djupfryst färdigrätt, men mycket hög kvalitet) varefter jag gör en kopp kaffe och arbetar någon timme på mitt hemkontor. Sedan går jag min dagliga promenad till ICA Maxi (mest för motionens skull). När jag kommer hem arbetar jag resten av dagen och kvällen på hemkontoret. Så de flesta dagar är det bara en enda sak jag med rösten säger till en annan fysisk person: "Inget kvitto, tack" till kassörskan på ICA. Däremot brukar jag alltid prata med mig själv hemma; i synnerhet är det ganska effektivt att diskutera matematiska problem på det sättet. Med det här i åtanke kan man konstatera att jag inte alls är särdeles social i dag, om man med begreppet menar "som ofta och gärna pratar med och spenderar tid med andra människor annat än vad som krävs i tjänsten". Men är jag inte helt extrem: när jag är på institutionen händer det att jag lite snabbt tittar in på någon annans kontor för en kort pratstund. Och i perioder med undervisning har jag förstås väldigt mycket kontakt med studenter (fast det räknas kanske inte).

Att jag inte är mer social på jobbet beror kanske på två saker. Dels känner jag inte så stor samhörighet med de andra där, eftersom jag hela tiden bär på en stor sorg, och alltså har lite svårt för att vara lättsam. Och dels kan det vara en skyddsmekanism: jag har en hel del ömma punkter som jag ogärna vill att andra skall stöta emot.

Trivs jag med mitt liv? Jag står ut. Nätt och jämnt.

Nej, inget schackspelande.

Andreas Rejbrand