Gästbok

Tack för ditt meddelande.

Varför jag ogillar PBL (för läsare som inte redan känner till det)

Det sätt jag själv lär mig allra bäst på – och det har jag kommit fram till efter bland annat åtta års studier på högskolenivå, från grundnivå till forskarnivå – är att sitta hemma i min fåtölj och läsa böcker, från pärm till pärm. Det tycker jag är riktigt roligt, bara det är en bra (läro)bok (och det är mer regel än undantag). I sådana fall har jag mycket lätt för att läsa uppemot 50 sidor per helt ledig dag (medicin) och memorera och förstå allt.

Även om inte allt i boken är helt relevant för den aktuella kursen så vill jag läsa från pärm till pärm för att ändå få den stora bilden av hela innehållet. Det är inte fel att lära sig mer än vad man ”måste”, i synnerhet inte om man som jag har ett stort genuinit intresse för matematik och naturvetenskap. (Däremot kanske jag inte lägger samma energi på att memorera alla kapitel.) Dessutom, om man hoppar in i ett kapitel utan att ha läst tidigare kapitel så kan det hända att man inte förstår innehållet lika bra, eftersom man saknar de förkunskaper som läroboksförfattaren vill att man skall ha vid det laget. Även om man förstår det viktigaste, så får man kanske inte riktigt samma förståelse som om man läst de tidigare kapitlen. Vidare älskar jag vackra (inbundna) böcker, och jag älskar känslan av att ha läst en sådan bok från pärm till pärm och lärt mig allt i den. I de allra flesta fall är jag också så intresserad av ämnet att jag inte behöver någon som helst hjälp med motivationen för att läsa ut ens en stor bok på över tusen sidor. För närvarande läser jag t.ex. en stor bok om cellbiologi, och den är så otroligt fascinerande att jag slukar den som pornografi. ”Gud vad coolt!” tänker jag för mig själv dagligen när jag sitter och läser.

Lär jag mig själv bättre med PBL? Svaret på den frågan är ”nej”. Jag behöver inte hjälp med nyfikenheten, med motivationen att läsa, med förståelsen av materialet eller med memoreringen. (Där tror jag att jag behandlade några av de främsta argumenten som brukar nämnas för PBL.) Jag har i åtskilliga tidigare poster på min webbplats också förklarat varför jag inte anser att jag blir bättre på t.ex. kommunikation, ledarskap, kritiskt tänkande, kreativitet och informationssökande genom PBL. I stort handlar det om att dessa områden alltid varit mina starka sidor, och jag har också tränat mycket på dem tidigare i livet.

Det har sagts att PBL ger studenten större frihet att själv styra sina studier, bland annat för att studenten själv får välja litteratur. Men i mitt fall upplever jag motsatsen, eftersom de täta basgruppsträffarna ställer krav på i vilken ordning jag läser materialet. Till exempel hade jag läst de 400 första sidorna i cellboken när jag insåg att jag inför nästa basgruppsmöte var tvungen att läsa kapitel 17 i boken (på sidan 963), vilket tvingade mig att göra ett olämpligt hopp i texten. (Sedan fortsatte jag förstås på sidan 401.) Jag tror att man får en bättre förståelse för det man studerar om man läser alla sina böcker från pärm till pärm, jämfört med om man hoppar runt lite hur som helst och helt skippar vissa delar. Dessutom upplever jag själv att det både går snabbare och är mycket roligare att läsa allt från pärm till pärm (jag lär mig mer på kortare tid, och tycker det är roligare). PBL tycks emellertid främja det senare, mer hoppande förfarandet.

Jag förstår att alla inte är ”lagda” som jag, och att många faktiskt tycker om PBL eftersom de får mer nyfikenhet och motivation och eftersom de tycker att det ger mer att diskutera än att bara läsa. Men det gäller inte mig. [För dessa studenter finns det också alternativa lösningar än PBL. Allt handlar då om engagerade lärare som vill ställa upp för varje enskild student. När jag var lärare på MAI hade jag typiskt en klass på omkring 30 studenter, och det fanns ingen begränsning i hur mycket tid jag kunde lägga på varje enskild student när det gällde hjälp via personliga möten på mitt kontor eller via e-post, även under helger och kvällar.]

Däremot ”står jag ut” med PBL. Jag får läsa mina böcker från pärm till pärm om jag vill, och ett sätt att komma förbi det olyckliga hoppandet är att se till att jag alltid ligger före (t.ex. hade det varit bra om jag läst ut hela cellboken före det nämnda basgruppsmötet). Vidare kan det vara bra för mig att få träffa människor; utan basgruppsmötena skulle jag nog inte ha någon regelbunden kontakt med andra människor alls.

Sedan tror jag att PBL kommer att bli mer lämpligt efter första året.

Det finns bra saker med PBL, kanske även för sådana som mig. Problemet med HU är att de tar PBL på alldeles för stort allvar. Bland annat är introduktionen till PBL under all kritik. Allt prat om ”ovalen” får personer som kan tänka själva att bli illamående – människor är inte datorprogram som behöver generiska och exakta steg-för-steg-instruktioner om hur de skall göra saker. Sedan borde kanske basgruppsmötena vara lite mer frivilliga; de är förhoppningsvis tänkta att hjälpa studenter, inte stjälpa dem.

Men lärarrollen i basgruppen, då?

Jo, jag kan sprida kunskap i basgruppen. Kanske i synnerhet när vi kommer till mina favoritämnen inom fysiologin (neurologi, musklernas fysiologi, vissa endokrina system). Men jag tror att de flesta i basgruppen skulle klara sig även utan mina insatser där. Jag gjorde i varje fall mycket, mycket större nytta som lärare på MAI än vad jag gör som basgruppsmedlem.

Amanuensjobb?

Jo, jag kommer nog att söka en sådan tjänst inom något år eller två, främst för att undvika den ekonomiska krisen som är nära förestående.

Men jag vill lite parentetiskt inflika att det är tusen gånger roligare att vara lärare på MAI! Även på den lägsta lärarnivån där (lektionsledare) får man mycket stor frihet i hur man lägger upp sin undervisning: man får en klass på omkring 30 studenter som man träffar ofta och regelbundet under kursens gång. (I mitt fall såg jag till att alltid följa en och samma civilingenjörsklass från första till (nästan) sista matematikkursen, vilket gjorde att jag hade samma studenter i över ett års tid.) Hur man lägger upp sina lektioner är helt upp till lektionsledaren. Det finns alltså stora möjligheter att ”lägga ner sin själ” i arbetet.

(Sedan kommer jag nog, till skillnad från Robert Gustafsson, att vara lite ”bitter”: att vara amanuens efter 10 års högskolestudier känns inte helt roligt…)

Matematiken

Jag hoppas att jag ganska snart kommer att kunna återuppta skrivandet av min matematikbok, bland annat för att jag är rädd för att annars glömma bort färdigheter och insikter inom matematiken.

Andreas Rejbrand