Gästbok

Det är viktigt att förstå vad kemisk jämvikt innebär. A + B ⇌ AB innebär att A och B hela tiden krockar med varandra och bildar AB, och att AB hela tiden dissocierar till A och B.

Antag att reaktionen åt höger sker snabbare än den åt vänster (d.v.s. varje sekund går fler A och B ihop och bildar AB än vad AB splittas till A och B). Då kommer det att bli mer av högerledet AB och mindre av vänsterledet A + B. Men om det blir mindre av A och B så kommer förstås sannolikheten att A och B hittar varandra och bildar AB att minska; alltså minskar hastigheten för reaktionen åt höger. Och om det blir fler AB, så kommer så klart fler AB per tidsenhet att dissociera till A + B, så hastigheten för reaktionen åt vänster ökar. Till slut kommer dessa hastigheter att bli lika stora, så att t.ex. 10¹² A + B går ihop och bildar AB varje sekund, och lika många AB dissocierar till A och B. I detta jämviktsläge är koncentrationerna av A, B och AB konstanta (även om det hela tiden sker reaktioner, så blir det inget nettoresultat av det).

Om vi tillför A kommer sannolikheten att A och B stöter på varandra att öka, så hastigheten för reaktionen åt höger kommer att öka tills en ny jämvikt inställer sig; reaktionen förskjuts åt höger. Om vi i stället förbrukar t.ex. B kommer reaktionen att förskjutas åt vänster tills ny jämvikt inställer sig.

Steroidhormon bundet till transportprotein kan inte lämna blodbanan och är därför helt inaktivt. Det är alltså bara fria hormoner som har någon effekt över huvud taget. (Nåja, de bundna hormonerna bidrar förstås till blodets viskositet och osmolaritet, men det är en helt annan historia.)

De fria hormonerna är tillgängliga för alla celler i kroppen. (Det sker aldrig någon ”målsökning” över huvud taget, varken hos transportproteinerna eller hos de fria hormonerna.) Jag skulle tro att de flesta av kroppens celler reagerar på t.ex. det (fria) testosteron som irrar in sig i cellen, men kanske inte på precis samma sätt, eftersom cellerna är olika. Det är t.ex. inte så att testosteron bara är till för t.ex. sertoliceller, och därför söker sig dit; testosteron finns nästan i alla celler i kroppen, och påverkar förmodligen de flesta av dessa (men olika typer av celler kanske svarar på olika sätt, eftersom de är olika).

En fördel med att de flesta steroidhormoner är bundna till transportproteiner är att dessa utgör en buffert. Om vi till exempel injicerar en massa testosteron, kommer reaktionen SHBG–testosteron ⇌ SHBG + testosteron att förskjutas till vänster, så att ökningen i biologiskt aktivt testosteron blir mindre än vad den hade blivit annars (vilket är bra). Samtidigt, när fritt testosteron förbrukas så förskjuts reaktionen åt höger, så att vi får mer fritt testosteron på en gång.

Andreas Rejbrand